Ich bin ein Berliner?

En olycka kommer sällan ensam säger man ju och det kan jag absolut stämma med om. Mellan jullovet och nyår bestämde sig jag och H för att ge oss av mot Tyskland för att ta det lite lugnt och chilla utomlands. Alla vet ju att det är så mycket enklare att ta det lugnt och slappna av i okänd omgivning än hemma och det var ju min sista möjlighet att ta det lugnt förrän jag skall föda mitt slutarbete. Och ja det känns ju som en födsel. I alla fall hittills har det varit ENORMT tungt, jobbigt, svårt och stressigt, men inte var det ju det jag skulle tala om, så tillbaka på spåret. Altså Berlin och Tyskland. Under jullovet använde H och jag ett stort antal timmar till att försöka hitta de billigaste flygen och hotellen i Tyskland. Berlin ville vi till, men det verkar ju vara superdyrt? Till sist efter många om och men bestämde vi oss för att göra så här. Vi flög till Hannover var vi sov en natt, därefter skulle vi ta ett tåg till Berlin var vi skulle tillbringa två nääetr, varefter vi skulle ta ett tåg tillbaka till Hannover för en natt till och sedan flyga hem. Billigt och bra enligt nätsidorna. Men så blev det kanske inte riktigt.

Allt gick relativt bra med flyget till Hannover. Väskorna kom fort, flyget var endast en timme försenat och vi var relativt nöjda. Ja så nöjda att H utbrast:

-          Det brukar alltid gå så smidigt med oss när vi reser, fast vi yrar rätt mycket. Vi har nog en jäkla tur när vi reser.

Ojoj.. Det skulle vi aldrig ha sagt. Karma is a bitch. Och så började den jobbigaste resan i mitt liv, var allt verkar skita sig. Men roligt hade vi. Tur det!

När vi sovit en lugn och utvilande natt i Hannover gav vi oss av mot tågstationen för att köpa biljetter till Berlin. Vi hade checkat på nätet att det gick många tåg och det skulle vara relativt billigt också. Just det ja, säger jag bara nu. Vi kommer till biljettluckan och så utbrister biljettförsäljaren:

-          And that would be 126 euros.

-          I´m sorry, frågar H och jag. Don´t you have some knd of student discount? We checked the tickets online and they were supposed to be 30 euros a piece.

-          Aaah, svarar kvinnan. But this is New Years Eve. The prise is double.

Ja det stod det ju ingenting om på nätet. Då var det ingenting mera vi kunde göra med H än betala och åka iväg 63 euro fattigare var. Vi hade ju trots allt redan färdigbeställda hotell i Berlin. När vi kommer fram till Berlin frågar vi turistinformationen om var vårt hotell ligger och han ringar vänligt in det på en karta åt oss varefter vi ger oss av med tåg mot hotellet. När vi kommer fram märker vi att han ringat in helt fel plats. Hotellet ligger ungefär 400m längre bort än vad han ringat in. Fast det låter som relativt lite kan ja lova dig att söka igenom 1 km av väg med kappsäckar inte är något kul. Inte alls. Men till sist hittar vi vårt hotell, vårt hem, eller så trodde vi.

I hotellreseptionen söker de efter vår bokning i alla papper och berättar för oss att vi inte har en bokning. Efter att ha sökt igenom alla bokningar meddelar de oss att vi är en månad för tidiga. Vi har altså inget hotell! För att göra oss ännu lyckligare berättar de att Berlin har på nyår något som kallas för Sylvester Partys och att det finns över en miljonen turister i staden och inga hotell lediga någonstans. Finfint altså. Hotellreseptionen söker igenom sina kontakter och meddelar vänligt att det finns ett rum ledigt i ett hotell. För 240 euro natten!! Autch!

H och jag bestämmer oss för att inte ta detta vänliga förslag och ger oss till fots av för att hitta ett hotell för natten. Ungefär en timme och närmare 10 hotell, lite nätsökning och många negativa reseptioner senare medger vi att det inte finns några hotell kvar. Vi ringer till det dyra hotellet och får en kvart tid på oss att komma till hotellet förrän de ger rummet åt någon annan. En kvart, altså 15 min. Oiiik! Hotellet ligger helt på andra sidan staden och efter ungefär 30 min av spring med kartor, ett tåg och två metron kommer vi dit. Tack och lov har de ännu vårt rum kvar åt oss. Hejdå shoppingpengar!

Nu ligger vi altså på vårt fina fyrastjärniga rum och vet inte vad vi skall göra. Det är nyårsafton men man kan ju inte vara ute hela natten om man betalar så mycket för sitt rum. Då haskar man ju det. Vi testar dushen, använder alla friprodukter vi fått och ger oss sedan av mot centrum för at äta. Vid det här laget är det ungefär 12 timmar sedan vi ätit morgonmål och vi har inte ätit något sedan dess. Det har ju inte varit tid för sådant.  

Restaurangen är det inget större fel på än att jag får deras dekorationer i huvudet när de faller från taket, men två sliskiga gubbar limmar sig genast vid vår sida. Den ena av dessa gubbar had arbetat i Finland en tid och genast han hör att vi är från Finland är han övertygad om att vi är bästa vänner. Suck! Äckelpäckel nummer 4 och 5 är det här männen.

När vi väl rymmt från männen hittar vi ett ljuvligt, vackert jultorg att bestämmer oss för att vänta på ett bättre nytt år där. Det kan ju inte bli sämre än det vi redan gott igenom. Slutet av nyåret går relativt okej om man inte räknar men närapå dövhet från två raketer som smällde helt vid våra fötter. Galna tyskar som skjuter sina raketer ur händerna säger jag bara. Efter att klockan är halv ett har vi fått nog och beger oss tillbaka till vårt hotell för att sova.

Nästa dag går relativt smidigt. H och jag turistar oss lite, åker runt med metron och ser på alla de största sevärdheterna. Vilket altså inte är relativt mycket i Berlin må jag säga. Vad finns där altså? Vi byter hotell till et billigare för den nästa natten och drar än en gång våra kappsäckar genom hela staden. Den här gången har vi inga problem med att hitta vårt hotell, men min kappsäck, a.k.a. Ägget, har bestämt sig för att ge upp. Ungefär 500 meter från hotellet faller mitt högra hjul av och där vad det. Hjulet verkar ha ett IDIOT system av att rullas på, vilket såklart inte fungerar. Varje gång man då börjar gå så rullar ju hjulet upp sig. Vilken Smartis har varit här i farten som designare? Och det är Äggets första resa. Vad är pointen med ett Ägg om man inte kan rulla det??? Väl framme vid det nya hotellet äter vi och går sedan och lägger oss. Vi måste spara energi för imorgondagens shoppande. Det enda vettiga det verkar finnas att göra i den här staden.  

Den nästa dagen går fort och snart är det dags att köpa biljetter tillbaka till Hannover igen. Vi ber turistinformationen ringa bussbiljetter åt oss ( mycket billigare). Efter en ruljans av ringande blir det klart att bussarna verkar vara fulla, men informationen försöker få oss att gå dit och vänta utanför dem. Det kan bli en plats ledig tycker hon. Det är ju helt omöjligt för oss, för att vi har hotellet i Hannover för den sista natten. Vi kan inte bara se OM vi får plats på bussen. Vi måste komma till Hannover, så då ger vi oss av till tågstationen igen. Vid det här laget har H och jag redan blivit relativt panka och har ingen lust att betala 60 för att komma tillbaka igen så vi väljer i stället att ta tre regionaltåg. Dubbelt billigare men resan förtripplas från 2h till 5h. Inte så kul det. Vi sätter oss på tåget och försöker se positivt på saken. Man ser ju i alla fall en gnutta av Tyskland genom fönstren tycker vi. (Om det inte skulle vara så jäklarns mörkt altså)

Tack gode gud går slutet av resan ganska smidigt och det enda som händer är att vår taksikusk från hotellet till flygplatsen luktar så illa att jag mår illa hela resan. Flyget hem, endast 45 min försenade den här gången och vi är till sist i Finland. Skönt! När jag  stt mig på min buss mot Oulunkylä och H på sin mot Åbo, märker vi att en del av mina saker ligger i Hs väska. Jag får altså vänta ett par månader på att få dem ur Pargas om jag inte ber Mamma skicka dem till mig på posten. Ett passligt slut på en passlig resa.

Jag vet inte varför Kennedy har sagt ” Ich bin ein Berliner”, altså jag är en Berlinare och jag kommer nog aldrig heller att veta, men en sak är säkert. ”Ich bin NICHT ein Berliner!” Aldrig i livet!