Inte viktig?

Det var länge sedan jag sist skrev något och orsaken är enkel. Jag har ingen aning vad jag skall skriva om. Jag gillar att skriva och skriver gärna saker som på sätt och vis lite påminner om korta berättelser. På det sättet vill jag reda ut mina tankar. Oftast är det en händelse jag vill berätta. Men nu är det inget sådant. Ingen berättelse, inte ens något speciellt. Bara mina tankar. O riktigt ospeciella sådana till och med. Så spoileralert. Vänta dig inte för mycket. Jag har endast märkt en grej med vuxna människor jag ville tänka igenom. Jag har kommit fram till att ingen av oss på riktigt blir vuxen.

Medan jag studerat har jag studerat människor. (Dubblet entendreé haha) Och det jag märkt är att det endast finns ett par skillnader mellan vuxna och unga. Den första skillnaden är att som vuxna tror vi att vi vet bäst och vill inte ta order av någon. Som barn är man van vid att få order av människor. Vi får order av föräldrarna, skolan, hobbyledarna och så vidare. Vi är vana vid att bli tillsagda vad det är vi skall göra och då gör vi det.  Inte så att vi på riktigt skulle ha varit något mycket dummare på att göra egna beslut då när vi någonsin fick göra dem. Men när någon gav en order, så gjorde man det bara. Man var van vid att det var så det fungerade och man godkände det. Man visste att det fanns andra som var smartare än man själv.

Om man som vuxen får en order så är reaktionen helt en annan.  Alla order som kommer från någon annan än en själv, måste tänkas igenom ordentligt från alla håll och kanter. För vi är ju vuxna. Inte kan man ge oss en order som inte är totalt nödvändig, genomtänkt och absolut i den rätta formen sagt. OM någon i misstag ger en order i ett befallande tonläge så är det ju HEMSKT. Då kan man inte göra den. Det var ju oförskämt sagt oberoende om saken var viktig eller ej.

Vuxna människor har högre tankar om sig själv. De har en känsla av vad de ” är värda” och hur man alltid måste fungera. Alla är lika viktiga och lika smarta. Det är verkar vara svårt för vuxna att godkänna att andra kan vara smartare än en själv. Slutresultatet av detta är att allt tar mycket längre. Ledare för vuxna måste tänka igenom vart enda ordval så att de vuxna tror att a) det är superviktigt, b) bara de kan göra det eller c) att man är riktigt, riktigt tacksam för att de gör jobbet. Skulle inte allt vara lite enklare om inte alla var så viktiga med sig själva. Om alla bara emellanåt godkände auktoritet och let det gå.

Den andra saken jag märkt med vuxna är att människor fastnar i sina tankar. Och nu menar jag inte bara lite, utan vuxna människor fastnar faktist riktigt enormt i sina tankemodeller. Och själv kan jag i alla fall rakt ut säga att jag var bättre informerad om saker när jag var i gymnasieåldern än vad jag är nu som färdigstuderad. Så klart jag läser tidningar och allt men trots det har jag inte påriktigt tid att sätta mig totalt in i hur saker fungerar. Och därför har jag kommit fram till att ordspråket ” Att låta folket rösta är som att låta femåringar deklarera” stämmer.

 Jag är en av de människor som tycker att det är viktigt att rösta, men inte oftast har en aning om vad jag röstar för. Såklart jag studerar människorna jag tänker rösta på och deras åsikter. Men t.ex. EU-frågan. Inte vet jag ju påriktigt någonting om hur det fungerar. Jag har läst andra människors åsikter, andra människors påståenden och ideér och försökt läsa en del om hur unionen fungerar men inte vet jag ju trots det ens en bråkdel. Och jag tror de flesta som röstar är likadan som jag. Vi har byggt vår åsikt på en mycket ostadig grund av andra människors åsikter som kanske eller kanske inte vet mera en vi. Smart, tycker jag. Ytterst smart.

 Men det är ju så systemet fungerar. Inte har ju människor någonsin tillräckligt med tid för att ta reda på alla saker i alla frågor. Men jag måste medge att det trots det känns en smula komiskt. Vi tror att vi är viktiga. Att det är viktigt att de flesta av oss hörs och att vi berättar med vår röst vad vi tycker. När vi påriktigt bara tycker så som de människor som mest råkat vara mediahörda just då. Vi bara stärker deras åsikter. För varifrån annars hade vi fått våra åsikter.

Man ser fenomenet mycket klart i det finska politiska läget just nu tycker jag. Alla vi göra en skillnad och alla vi göra en förändring, men trots det vet inte de flesta tillräckligt om saken för att vara nödvändiga i diskussionen. En bra talare, en bra berättare, en bra politiker, kan få flera röster bara på grund av att hen talar om en sak i förståeliga termer. Vi blir starkt påverkade av det enda vi förstår och det tar vi fasta på, trots att det inte oftast är den viktigaste saken i frågan. Men det är den enda delen vi tror att vi vet något om. Vi vill tro att vi är viktiga, vuxna, som att vi har en åsikt. Som att ingen ka ge oss en order. Men endå tar vi konstant oraka order av allt omkring oss. Det är bara raka order vi vuxna har problem med.

Det jag med allt detta försöker komma fram till, är att vi bara emellanåt borde medge att: min osikt är inte min åsikt. Jag som mig själv är sällan viktig. Jag är bara viktig i den lilla, lilla genren som jag är specialiserad i och vet något om. I allt annat är jag så gått som onödig. Och jag måste medge. På sitt sätt känns det skönt att medge att jag inte är viktig. Jag behöver inte ta ansvar för alla beslut. Oftast behöver jag inte göra något annat än hänga med i strömmen och hoppas på att den person som i detta skede är den jag hör på faktiskt vet vad denne talar om. Men på samma gång måste jag ju medge. Det är underligt att medge att jag inte är viktig. 

Ich bin ein Berliner?

En olycka kommer sällan ensam säger man ju och det kan jag absolut stämma med om. Mellan jullovet och nyår bestämde sig jag och H för att ge oss av mot Tyskland för att ta det lite lugnt och chilla utomlands. Alla vet ju att det är så mycket enklare att ta det lugnt och slappna av i okänd omgivning än hemma och det var ju min sista möjlighet att ta det lugnt förrän jag skall föda mitt slutarbete. Och ja det känns ju som en födsel. I alla fall hittills har det varit ENORMT tungt, jobbigt, svårt och stressigt, men inte var det ju det jag skulle tala om, så tillbaka på spåret. Altså Berlin och Tyskland. Under jullovet använde H och jag ett stort antal timmar till att försöka hitta de billigaste flygen och hotellen i Tyskland. Berlin ville vi till, men det verkar ju vara superdyrt? Till sist efter många om och men bestämde vi oss för att göra så här. Vi flög till Hannover var vi sov en natt, därefter skulle vi ta ett tåg till Berlin var vi skulle tillbringa två nääetr, varefter vi skulle ta ett tåg tillbaka till Hannover för en natt till och sedan flyga hem. Billigt och bra enligt nätsidorna. Men så blev det kanske inte riktigt.

Allt gick relativt bra med flyget till Hannover. Väskorna kom fort, flyget var endast en timme försenat och vi var relativt nöjda. Ja så nöjda att H utbrast:

-          Det brukar alltid gå så smidigt med oss när vi reser, fast vi yrar rätt mycket. Vi har nog en jäkla tur när vi reser.

Ojoj.. Det skulle vi aldrig ha sagt. Karma is a bitch. Och så började den jobbigaste resan i mitt liv, var allt verkar skita sig. Men roligt hade vi. Tur det!

När vi sovit en lugn och utvilande natt i Hannover gav vi oss av mot tågstationen för att köpa biljetter till Berlin. Vi hade checkat på nätet att det gick många tåg och det skulle vara relativt billigt också. Just det ja, säger jag bara nu. Vi kommer till biljettluckan och så utbrister biljettförsäljaren:

-          And that would be 126 euros.

-          I´m sorry, frågar H och jag. Don´t you have some knd of student discount? We checked the tickets online and they were supposed to be 30 euros a piece.

-          Aaah, svarar kvinnan. But this is New Years Eve. The prise is double.

Ja det stod det ju ingenting om på nätet. Då var det ingenting mera vi kunde göra med H än betala och åka iväg 63 euro fattigare var. Vi hade ju trots allt redan färdigbeställda hotell i Berlin. När vi kommer fram till Berlin frågar vi turistinformationen om var vårt hotell ligger och han ringar vänligt in det på en karta åt oss varefter vi ger oss av med tåg mot hotellet. När vi kommer fram märker vi att han ringat in helt fel plats. Hotellet ligger ungefär 400m längre bort än vad han ringat in. Fast det låter som relativt lite kan ja lova dig att söka igenom 1 km av väg med kappsäckar inte är något kul. Inte alls. Men till sist hittar vi vårt hotell, vårt hem, eller så trodde vi.

I hotellreseptionen söker de efter vår bokning i alla papper och berättar för oss att vi inte har en bokning. Efter att ha sökt igenom alla bokningar meddelar de oss att vi är en månad för tidiga. Vi har altså inget hotell! För att göra oss ännu lyckligare berättar de att Berlin har på nyår något som kallas för Sylvester Partys och att det finns över en miljonen turister i staden och inga hotell lediga någonstans. Finfint altså. Hotellreseptionen söker igenom sina kontakter och meddelar vänligt att det finns ett rum ledigt i ett hotell. För 240 euro natten!! Autch!

H och jag bestämmer oss för att inte ta detta vänliga förslag och ger oss till fots av för att hitta ett hotell för natten. Ungefär en timme och närmare 10 hotell, lite nätsökning och många negativa reseptioner senare medger vi att det inte finns några hotell kvar. Vi ringer till det dyra hotellet och får en kvart tid på oss att komma till hotellet förrän de ger rummet åt någon annan. En kvart, altså 15 min. Oiiik! Hotellet ligger helt på andra sidan staden och efter ungefär 30 min av spring med kartor, ett tåg och två metron kommer vi dit. Tack och lov har de ännu vårt rum kvar åt oss. Hejdå shoppingpengar!

Nu ligger vi altså på vårt fina fyrastjärniga rum och vet inte vad vi skall göra. Det är nyårsafton men man kan ju inte vara ute hela natten om man betalar så mycket för sitt rum. Då haskar man ju det. Vi testar dushen, använder alla friprodukter vi fått och ger oss sedan av mot centrum för at äta. Vid det här laget är det ungefär 12 timmar sedan vi ätit morgonmål och vi har inte ätit något sedan dess. Det har ju inte varit tid för sådant.  

Restaurangen är det inget större fel på än att jag får deras dekorationer i huvudet när de faller från taket, men två sliskiga gubbar limmar sig genast vid vår sida. Den ena av dessa gubbar had arbetat i Finland en tid och genast han hör att vi är från Finland är han övertygad om att vi är bästa vänner. Suck! Äckelpäckel nummer 4 och 5 är det här männen.

När vi väl rymmt från männen hittar vi ett ljuvligt, vackert jultorg att bestämmer oss för att vänta på ett bättre nytt år där. Det kan ju inte bli sämre än det vi redan gott igenom. Slutet av nyåret går relativt okej om man inte räknar men närapå dövhet från två raketer som smällde helt vid våra fötter. Galna tyskar som skjuter sina raketer ur händerna säger jag bara. Efter att klockan är halv ett har vi fått nog och beger oss tillbaka till vårt hotell för att sova.

Nästa dag går relativt smidigt. H och jag turistar oss lite, åker runt med metron och ser på alla de största sevärdheterna. Vilket altså inte är relativt mycket i Berlin må jag säga. Vad finns där altså? Vi byter hotell till et billigare för den nästa natten och drar än en gång våra kappsäckar genom hela staden. Den här gången har vi inga problem med att hitta vårt hotell, men min kappsäck, a.k.a. Ägget, har bestämt sig för att ge upp. Ungefär 500 meter från hotellet faller mitt högra hjul av och där vad det. Hjulet verkar ha ett IDIOT system av att rullas på, vilket såklart inte fungerar. Varje gång man då börjar gå så rullar ju hjulet upp sig. Vilken Smartis har varit här i farten som designare? Och det är Äggets första resa. Vad är pointen med ett Ägg om man inte kan rulla det??? Väl framme vid det nya hotellet äter vi och går sedan och lägger oss. Vi måste spara energi för imorgondagens shoppande. Det enda vettiga det verkar finnas att göra i den här staden.  

Den nästa dagen går fort och snart är det dags att köpa biljetter tillbaka till Hannover igen. Vi ber turistinformationen ringa bussbiljetter åt oss ( mycket billigare). Efter en ruljans av ringande blir det klart att bussarna verkar vara fulla, men informationen försöker få oss att gå dit och vänta utanför dem. Det kan bli en plats ledig tycker hon. Det är ju helt omöjligt för oss, för att vi har hotellet i Hannover för den sista natten. Vi kan inte bara se OM vi får plats på bussen. Vi måste komma till Hannover, så då ger vi oss av till tågstationen igen. Vid det här laget har H och jag redan blivit relativt panka och har ingen lust att betala 60 för att komma tillbaka igen så vi väljer i stället att ta tre regionaltåg. Dubbelt billigare men resan förtripplas från 2h till 5h. Inte så kul det. Vi sätter oss på tåget och försöker se positivt på saken. Man ser ju i alla fall en gnutta av Tyskland genom fönstren tycker vi. (Om det inte skulle vara så jäklarns mörkt altså)

Tack gode gud går slutet av resan ganska smidigt och det enda som händer är att vår taksikusk från hotellet till flygplatsen luktar så illa att jag mår illa hela resan. Flyget hem, endast 45 min försenade den här gången och vi är till sist i Finland. Skönt! När jag  stt mig på min buss mot Oulunkylä och H på sin mot Åbo, märker vi att en del av mina saker ligger i Hs väska. Jag får altså vänta ett par månader på att få dem ur Pargas om jag inte ber Mamma skicka dem till mig på posten. Ett passligt slut på en passlig resa.

Jag vet inte varför Kennedy har sagt ” Ich bin ein Berliner”, altså jag är en Berlinare och jag kommer nog aldrig heller att veta, men en sak är säkert. ”Ich bin NICHT ein Berliner!” Aldrig i livet!  

Klarrosa fara i färde

De som någon gång läst min blogg vet att jag koncentrerar mig på att berätta om alla de fina talanger speciellt Uleåborgs män har, men denna gång gör jag det rakt motsatta. Ja den här gången måste jag berätta om en vit/pink färgad otrolighet från igår natt. Kvällen hade varit en otrolig succe, från mina vänners lillajulsfest till natten som följde i baren därefter. Klockan är ungefär två på natten, altså ganska tidigt för att vara oss och vi bestämmer oss för att ge oss av hem. I Uleåborg så har alla som vana att på vägen hem söka med något att äta och det gjorde vi också.

När vi beställt och tagit ett bord för att vänta på våra pizzor så kommer en ung kvinna fram till vårt bord och ber om hon får sätta sig ner för att vänta på sin pizza. Platsen är helt fullproppad så vi svarar såklart att absolut och fortsätter med våra egna diskussioner. Fats det är totalt orelevant måste jag ännu påpeka att hon hade på sig pinkfärgade byxor, en vit hårig jacka, en pinkfärgad scarf runt halsen och en svartguldpaljettväska med svarta paljettspikklackar. Kanske inte helt vänligt det här men, Herre Gud, fy as vilken utstyrsel. Efter en stund kommer det en dam in i restaurangen med ett par stilettklackar som ser rent av farliga ut. Jag ser en stund på hur hon hagglar runt och föröker stå rakt och kan till sist inte låta bli att kommentera till mina vänner.

-          Titta på henne där som just kom in. Hennes fötter lutar så starkt åt sidorna att det ser rent av farligt ut. Snart går klackarna av eller så vrickar hon foten.

-          Min kompis H tittar också och svarar; det är ganska ofta som man ser flickor som inte kan gå med sina klackar.

-          Min pojkvän S tittar även på henne och kommenterar, det som är speciellt roligt är när flickor är på väg in i affärer som har de där metallrutorna man torkar skorna på framför dörren och så sjunker klackarna in i dem.

Ingendera av pojkarna har menat något illa med sina kommentarer, de bara påpekar sanningen, när hon som just satt sig ned brevid oss börjar skrika åt dem.

-          Ni är båda män. Ni har aldrig haft klackar på er och vet inte hur svårt det är att gå med dem, så ni har ingenting att säga till om saken. Ingenting!

Samu försöker vänligt förklara saken och säger:

-         Vi menade ingendera att vara elaka, vi bara påpekade vad det är vi ofta ser. Men det hjälper inte alls, flickan bara fortsätter.

-      Ja, vem tror du det är som har hitta på alla gummimattor framför dörrar eller metallrutsystem eller något annat sådan. Ja, vem tror du? Män, skriker hon. Män har hittat på alla dessa saker, men har hittat på allt. Sådana idioter, sådana skitstövlas som du fortsätter hon och pekar på H.

Vi glor alla munnarna öppna på henne och jag försöker hålla mig för skratt. H är typ den snällaste människan på det här jordklotet och skulle aldrig göra någon illa och hon har bestämmt sig för att han är jordklotets största skitstövel. Just det ja. Jag håller mig för skratt och H bara klor på henne och vet inte vad han skall svara och så fortsätter hon.

-          Har du något att saga till om saken. NÅ har du? Säg bara, säg bara, jag ger nog ett svar till dig tillbaka, var inte rädd. Män har hittat på allt sådant där idiotiskt, allt har dom hittat på. Alla gummimattor, metallrutor, kullerstensgator, osv. fortsätter hon.

Vid det här laget har vi ju alla förstått att det är helt onödigt att tala med henne för hon bara gräver efter gräl och vi föröker alla tre hålla oss för skratt. Helt klart försöker hon ju vara på kvinnornas sida och vara en riktig feminist, men på samma gang lyckades hon ju saga att män har gjort alla uppfinningar och de där gummimattorna är ju faktiskt ganska användbara. Klackskor är bara inte gjorda för att vara de mest användbara.  Och hon ser ju ganska rolig ut vid det här laget. En sån där pinkfärgad, glittrig fluffboll som förökser bli tagen på allvar och si riktigt klipsk och viktig ut. En ljusröd muppet i debatt.

Efter en stund kan inte H mera behärska sig och frågar henne om hon har tänkt på en karriär som komiker. Flickan ser förvånad ut och svarar att nej det passar nog henne inte. Jag kan inte heller behärska mig och komenterar:

-          Men du har en så fin sarkasm som är rätt bitande. Du kunde göra ganska bra komik med den där.

Flickan ler bara tillbaka och verkar faktist inte ännu heller förstå att vi gör narr av henne. Tur nog kommer våra pizzor just då och vi får ge oss av. Lika bra att bara försvinna från platsen. Oftast skall man ju inte dra slutsater av hur människor ser ut, men i det här fallet så passade det bara så fint. Lika mycket fluff i den skallen fanns det som på hennes jacka. Pink och fluff och inget annat. Men outfitten fungerade. Uppmärksamhet ville hon ha och det fick hon. Ingen av oss kommer någonsin att glömma henne.  

I sista sekunden?

Vet ni den där känslan när man skulle ha en massa skolarbeten att göra, men ingen energi för det alls. Allt annat man kan göra, i stället för att göra uppgifterna, känns mera lockande. Ja till och med att städa! Och det säger mycket det. Så idag har jag just en sådan dag. Jag matematiktent om ett par dagar, fysikuppgifter som skall lämnas in i morgon och företagsekonomiuppgifter som har deadline idag och jag har inte börjat på något än. I ställe för att göra det jag borde göra, altså uppgifterna, så har jag damsugat, gått ut och äta kinesisk buffe ( helt klart det mest tidskrävande sättet att äta), och färgordnat ovch städat mitt klädsskåp. Och ja, du läste inte fel. FÄRGORDNAT mitt klädskskåp. Alla rödaktiga skjortor i en hög alla blåaktiga i en annan och sedan regnbågsordnar man skåpet så att det byter från gult till orange till rött, osv. Ni förstår vad jag menar. Är det möjligt att hitta på något mera onödigt? Jag tror inte det.

Så nu sitter jag då till sist här vid min data, helt i sista sekund, och leker att jag gör något nödvändigt. Vilket jag altså inte gör, för att jag uppdaterar detta. Jag vet inte om det är likadant för er andra, men jag gör alltid så här. Först ignorerar jag uppgifterna totalt. Sedan är det börjar bli brottom så stannar jag hemma för att göra uppgifterna,men gör dem ändå inte. Det är bara ett sätt att lätta mitt samvete för att jag inte gör dem. Lite som att gör jag inte dem, så får jag inte göra något annat kul heller. Inte för att det hjälper något, för jag gör trots allt dem inte. Tankarna brukar gå ungefär såhär ” I sinom tid, jag hinner nog.” Men så finns det den där lilla gubben av stress som konstant gnagar på en. Man vet ju att man inte kommer att hinna ordentligt. Så när deadlinen till sist närmar sig med ryslig fart och man nästan börjar svettas av fasa, då börjar jag med uppgifterna, gör allt i sträck och lämnar ett par minuter före deadlinen in dem. Oftast endast halft igenomlästa på grund av tidsbrist. Ändå har jag vid det här tillfället använt ganska många dagar till att bara tänka på att jag borde göra uppgifterna. Tala om tidshask.

Det mest komiska med det här ändå det, att oftast när jag till sist gör uppgifterna så märker jag att de är ju på riktigt helt intressanta. Med andra ord skulle jag kanske ha kunna börja göra dem lite tidigare, så att jag faktiskt hade haft tid att slutföra dem ordentligt och intressera mig ordentligt för ämnet, utan att måsta stressa. Trots att detta hänt otaliga gånger, så lär jag mig bara inte. Det är ett av mitt livs mysterier. Hur kan jag vara så här hårdskallig? Jag har till och med flera gånger som nyåraslöfte lovat mig själv att detta skall jag ta itu med. I år skall jag göra alla uppgifter i tid! Men nej, en månad, kanske två, och så är jag tillbaka i mina gamla vanor. Ja, vem vet, kanske jag nästa år gör det? Kanske jag nästa år klarar av att göra arbetena i tid? Men medan jag väntar på att det skall hända, så är det ju tur att man kan göra arbeten i sista minuten. Ja, kanske till och med  i sista sekunden. 

Tråkigt liv!

Jag har inte skrivit något i min blogg på länge och det finns en helt klar orsak till detta. Jag lever ett tråkigt liv!!! Den sista tiden har det varit allt för brott i min värld. Och då menar jag inte brottom på något bra sätt, utan arbete, arbete och kanske lite till arbete. Tack gode gud för att skolan i alla fall är slut nu för detta år.

För en tid sedan fick jag jobb på en klädbutik här i Oulu, med andra ord Vima. Lite som ett Stockmann för kläder. Problemet är baara att om någon är sjuk så är det jag som får vara inhoppare. Alltså är jag där hela tiden. Ja, typ hela tiden. Och för att jag jobbar med kvinnokläder (oih, min passion) så får jag ju inget roligt material att blogga om ens. För nu har ni ju märkt att en stor del av det jag bloggar om är män. Och helst idiotmän.

Nå, det finns en hel del som har hänt i mitt liv sedan jag senast uppdaterade något här. Kanske den största förändringen som skett i mitt liv är att jag nuförtiden har en pojkvän. Och bara för att vara på det klara med det här så måste jag meddela. Tyvärr får jag inte så där överdrivet mycket bloggmaterial av honom, för han är inte en idiot. Om någon av oss är en idiot så är det nog jag. Oftast i alla fall. Som idag. Jag lyckades låsa ut mig själv, altså glömde nycklarna inne när jag gick på jobb och måste ringa gårdskarlen för att komma in tillbaka i lägenheten. Sedan lyckades jag bränna min mat för att jag satt mig vid datorn medan jag lagade den (i och för sig inget nytt i det) och till sist så märkte jag att jag gått till butiken för att köpa tandkräm och kom tillbaka med allt möjligt annat men ingen tandkräm. Riktigt lyckat altså. Finfint!

Men tillbaka till min pojkvän och stackars honom emellanåt säger jag bara. Jag kan inte vara den enklaste människan att leva med så här i normala fall men vänta bara tills jag är stressad. Vadå, sprängningsfara på ben. Och stressigt har nog mitt liv varigt på siståne. Jag har senast städat min lägenhet för 6 veckor sedan. SEX VECKOR! Jösses och äckel! Man måste bana en väg för att komma in i lägenheten. Och det knastrar under fötterna när man går. Jag överväger att flytta in i hans lägenhet ända tills jag har tid att städa här på grund av rädsla för förgiftning av damm. Tänk bara hur bra han skulle ta det.

" Hej gulle, jag tycker vi skall flytta ihop för att jag vill inte städa min lägenhet."
Ja, det skulle vara originellt i alla fall om inte annat.
Om någon av er aldrig har lyckats va så här länge utan att städa så kan jag berätta en sak för er. När du har så stora dammrottor att dom skulle kunna leva i en bur och du överväger att ha dem som husdjur, då vet du att det är dags att städa eller flytta ut. Det är ungefär där min gräns i alla fall går.

Men det fina med att ha så brottom är att jag är så trött i slutet av veckan att jag inte orkar gå ut och festa, utan ligger i stället framför tv´n. Och då har jag ju så klart övertalat Samu (läs min pojkvän) att han vill göra det med och inte gå ut. Emellanåt en enklare emellanåt en svårare task. Så det fina men att vara hemma är att för första gången på säkert ett par år så har jag tid att se på tv-serier och jag har blivit helt fast vid How I met your mother aka. HIMYM. Jag har en ny idol: Barney! Om du aldrig har sett på den här serien och aldrig träffat Barney har du missat mycket, MYCKET! Han är fan... wait for it... ...tastisk. Aboslut! Men det var väll allt för den här gången. Inget småpickande på någon stackars ovetande idiot. Inte den här gången. Jag samlar material...  

Hur skulle det vara med lite mindre porr pojken?

Jag sitter i tåget på väg hem från Åbo, var jag varit och hälsat på mina vänner och min mor. Men jag bara måste berätta. Det här har inte ens hänt till mig, utan till en av mina bästa vänner, men jag fick lov att berätta storyn. En sådan här skräckstory för kvinnor så får då inte lämnas oberättad. Gud gud! Vilka DUNDERIDIOTER det finns här i världen. Ni vet inte heller! Och som de flesta av er som följt mig vet, så har jag en vana att lite så där halvt på skämt göra narr av Uleåborgs pojkurval. Men som ni säkert även har förstått, så är det ju endast för att det är där jag bor, så det är där jag stöter på de intressantaste fallen. (Snällt sagt) Men den här gången, nu har talangen riktigt funnits i Åbo! Och vilken talang eller snarare antitalang det riktigt är!

En av mina bästa vänner hade, som vi oftast är om vi befinner oss i Åbo, varit och festat på The Monkey. Där hade hon träffat på en bekant som hon då senare följt med hem. Och bara för att vara på den säkra sidan, så att inga missförtånd uppstår, hade hon altså träffat denna människa tidgare. Inget lättfotat snubbel här, eller kanske lite, men ingen en night stand. Nojoo, hon träffade som sagt honom och på grund av att han verkade trevlig och det gick bra för dem ihop, så följde hon med honom hem. Han verkade helt normal. Jag upprepar: Helt normal! Där börjar årets misttag numero uno. Ingen bra idé det.

När de kommer hem till honom så gor fortsättningen exakt så som det vanligtvis går. Det går altså lite hetare till och de flyttar sig till sovrummet. Men det är där allt normalt slutar. Det här är altså första gången hon har sex med den här gossen och efter en stund av fummel så kommenterar han rakt ut:

-     Vet du? Jag tycker vi skall ha analsex. ( WTF? Sådär tadaa, jag fick en snilleblixt. Eller så int)

Min kompis ser superförvånat på honom och svarar

      -     Vet du. Det tycker jag absolut inte.

      -     Varför inte?, frågar han och ser förvånad ut. Har du aldrig haft det? (Öhm, skärpning dude. Använd hjärnan)

      -     Nej, svarar min kompis och jag har inte heller tänkt ha det nu!

Pojken ser förvånad ut en stund, men fortsätter sedan som om inget hänt. Men efter en stund så börjar han igen disskutera. Vi det här laget är min kompis redan färdig att skrika av stördhet och alla har ju säkert redan märkt att han nu kanske bara skulle hålla munnen fast och koncentrera sig på det viktiga. Inte på att tala.

     -     Vet du? Du är ganska högljudd. Skulle du inte kunna vara lite tystare? (Altså har jag nu missat något, men jag trodde i alla fall att om någon stönar högt så brukar betydelsen vara positiv)

     -     Aaah, okej. Jag skall försöka vara lite tystare, svarar min vän. Och påpekar vi det här tillfället i berättelsen att hon faktiskt inte hade varit alls höljudd. Snarare tvärtom.

Nå, än så länge så fortsätter the action, bra eller dålig sådan och sedan sätter han plötsligt handen för munnen på henne. ( vad fan???)

     -     Du är allt för högljudd, kommenterar han och håller den där.

Min kompis blir förbannad och river av handen varefter han lägger en dyna över hennes huvud så att hon typ halvtäpps. Hon river såklart loss den och är vid det här tillfället redan rikigt halvrädd om vad han håller på med. Men idioten verkar på riktigt inte ens märka vad det riktigt var han gjorde, utan fortsätter bara som normalt igen. Efter att sexet var färdigt (Tack gode gud!!) så börjar pojken genast samla ihop min väns kläder och kommenterar:

     -     Sorry, jag skall supertidigt upp i morgon till armén så jag går nu och sova. Du får gå hem nu. ( Jaha, tackar och bockar, man fick vad man ville ha och sedan var det bra med det? SKITSTÖVEL!)

     -     OK, säger min vän och sticker iväg, ännu i halvshock.

Just när han stängt dörren efter henne märker hon att hon fick med sig sina kläder, men inte sin väska med nycklar, plånbok... Allt det viktiga. Och när hon knackar på dörren så svarar han inte. Vad i himmelsnamn kan han ha tänkt här? Han kan vell ärligt talat inte ha trott att hon tyckte det var så bra att hon ville ha en omgång nummer två? Först efter att hon dunkat och bankat i ungefär 15min så öppnar han dörren så att hon får sina saker och kan gå hem

Det värsta med hela historien, berättade min vän, var till och med det, att han verkade tro det han gjorde var på något sätt hett. Vadå hett? Jävligt skrämmande säger jag! Vi funderade en stund på saken och kom fram till endast en enda möjlig lösning på varför han skulle kunna tro det. Porr! Och vet ni, det är absolut inget fel på porr i allmänheten. Absolut inte, men motta med allt. I alla fall för honom skulle man nog kunna säga. ”Hur skulle det vara men lite mindre porr pojken?” Suck och stön för idioter. Rak kopiering från en porrfilm. Vilken bra idé altså!

Men tack gode gud, för att min vän inte fick några värre traumor av honom och kan redan skratta åt det hända. För det är klart att årets yberfejl är denna: Att gå hem med honom till att börja med. And it´s never happening again! För henne eller för någon av flickorna vi känner.

Vi har en ny vinnare!

Efter en lång, lång ,lång (evigheter lång känns det som) period, så är jag äntligen frisk, och tillbaka i vida världen. Eller ja, Oulus nattliv, inte för att det verkar ha hänt en så där överdrivet stor förändring.  Uleåborg är ännu Uleåborg, och finska juntgossar är ännu finska juntgossar. SUCK! Jag hade hoppats på ett under i den här frågan.  

Ett bra exempel på detta hände under skottsdagen, den sista februari altså.  Vi hade tidigare under dagen, med mina skolkamrater, haft en diskussion om de sämsta stickreplikerna och som tillägg till alla fantastiskheter som de traditionella: “Tog det sjukt när du föll från himlen.” och “Vad tur du har, du får följa med mig hem.”, hade vi ett par vinnare:

-          Oj, du har rött hår, röda läppar och röda naglar. Är du en het kvinna?

Och

-          Jag lovar dig, om du följer med mig hem, är jag inte med någon annan idag!

Som säkert alla av er vet, så är det en tradition bland finska människor, (kanske svenska med?) att på skottdagen får flickorna fråga vilken som helst gosse om de gifter sig med flickan och är svaret negativt, så måste gossen köpa ett kjoltyg åt flickan. Nå, jag var då som vanligt med mitt kompisgäng aka fem gossar och jag i Snooker, en sittbar i Uleåborg, när en man kommer fram till oss. Konversationen går ungefär så här:

-          Nemen, hur går det? (frågan riktad rakt till mig) Håller pojkarna reda på dig ordentligt? Nog har du vell fått dig ett par kjoltyger eller en ring redan idag? (Komist med tanke på att jag absolut inte vill gifta mig just nu och därför inte har en tanke på att fråga någon att gifta sig med mig) Är någon av dessa din pojkvän?

Tiotusen frågor i rad och en förväntansfull blick. Varför, oo varför kan inte flickor vara bara vänner med en grupp gossar. Varför antar alltid alla att jag måste vara någons flickvän?

-        Tack, det går bra. Jag är inte tillsammans med någon av dessa pojkar och nej, jag har inte bett någon att gifta sig med mig idag, svarar jag.

-          Nemen, om du vill råda bot på den saken kan jag nog hjälpa dig. Och en blink. (Va fan?!)

 

Men snälla du, menar han ärligt att jag skall vara så enormt desperat att gifta mig att jag skulle gifta mig med en villt främmande människa. Skärpning…

Jag ser lugnt på honom och svarar;

-           Ja tror jag klarar mig, medan gossarna skrattar brevid mig.

Nojoo, efter det här går han tur nog iväg och låter mig vara ifred. Men nej, inte slutligt, det skulle ju ha varit för bra, för efter ungefär två timmar kommer han tillbaka.

-          Nemen, jag har en överraskning åt dig. Jag skall visa dig ett trolleritrick.

Och så tar han fram en svart läderhandske. Alltså en sån där tumvante och börjar vända på den. Efter en stund av vändande och vridande, medan vi ser förundrat på varandra, visar han stolt upp den: Vanten ser ur som ett kvinligt könsorgan!!!

Nej Gode Gud! Det här tänkte han då att skulle imponera på oss. Att jag skulle ha svarat: "Nemen vilken jätte fin f****?"  Vi ser bara shockat på varandra och tur nog så förstår han vid detta tillfälle att ge sig iväg. Vad är han, fjorton? Nojoo, tur nog så var mina vänner lika shockade som jag och efter en stund började E gapskratta.

-          Vet du, ja tror du just hittade en ny vinnare för den dåligaste stickrepliken någonsin!

Och ja det måste jag medge. Vi har en ny vinnare! En överlägsen sådan!