Inte viktig?

Det var länge sedan jag sist skrev något och orsaken är enkel. Jag har ingen aning vad jag skall skriva om. Jag gillar att skriva och skriver gärna saker som på sätt och vis lite påminner om korta berättelser. På det sättet vill jag reda ut mina tankar. Oftast är det en händelse jag vill berätta. Men nu är det inget sådant. Ingen berättelse, inte ens något speciellt. Bara mina tankar. O riktigt ospeciella sådana till och med. Så spoileralert. Vänta dig inte för mycket. Jag har endast märkt en grej med vuxna människor jag ville tänka igenom. Jag har kommit fram till att ingen av oss på riktigt blir vuxen.

Medan jag studerat har jag studerat människor. (Dubblet entendreé haha) Och det jag märkt är att det endast finns ett par skillnader mellan vuxna och unga. Den första skillnaden är att som vuxna tror vi att vi vet bäst och vill inte ta order av någon. Som barn är man van vid att få order av människor. Vi får order av föräldrarna, skolan, hobbyledarna och så vidare. Vi är vana vid att bli tillsagda vad det är vi skall göra och då gör vi det.  Inte så att vi på riktigt skulle ha varit något mycket dummare på att göra egna beslut då när vi någonsin fick göra dem. Men när någon gav en order, så gjorde man det bara. Man var van vid att det var så det fungerade och man godkände det. Man visste att det fanns andra som var smartare än man själv.

Om man som vuxen får en order så är reaktionen helt en annan.  Alla order som kommer från någon annan än en själv, måste tänkas igenom ordentligt från alla håll och kanter. För vi är ju vuxna. Inte kan man ge oss en order som inte är totalt nödvändig, genomtänkt och absolut i den rätta formen sagt. OM någon i misstag ger en order i ett befallande tonläge så är det ju HEMSKT. Då kan man inte göra den. Det var ju oförskämt sagt oberoende om saken var viktig eller ej.

Vuxna människor har högre tankar om sig själv. De har en känsla av vad de ” är värda” och hur man alltid måste fungera. Alla är lika viktiga och lika smarta. Det är verkar vara svårt för vuxna att godkänna att andra kan vara smartare än en själv. Slutresultatet av detta är att allt tar mycket längre. Ledare för vuxna måste tänka igenom vart enda ordval så att de vuxna tror att a) det är superviktigt, b) bara de kan göra det eller c) att man är riktigt, riktigt tacksam för att de gör jobbet. Skulle inte allt vara lite enklare om inte alla var så viktiga med sig själva. Om alla bara emellanåt godkände auktoritet och let det gå.

Den andra saken jag märkt med vuxna är att människor fastnar i sina tankar. Och nu menar jag inte bara lite, utan vuxna människor fastnar faktist riktigt enormt i sina tankemodeller. Och själv kan jag i alla fall rakt ut säga att jag var bättre informerad om saker när jag var i gymnasieåldern än vad jag är nu som färdigstuderad. Så klart jag läser tidningar och allt men trots det har jag inte påriktigt tid att sätta mig totalt in i hur saker fungerar. Och därför har jag kommit fram till att ordspråket ” Att låta folket rösta är som att låta femåringar deklarera” stämmer.

 Jag är en av de människor som tycker att det är viktigt att rösta, men inte oftast har en aning om vad jag röstar för. Såklart jag studerar människorna jag tänker rösta på och deras åsikter. Men t.ex. EU-frågan. Inte vet jag ju påriktigt någonting om hur det fungerar. Jag har läst andra människors åsikter, andra människors påståenden och ideér och försökt läsa en del om hur unionen fungerar men inte vet jag ju trots det ens en bråkdel. Och jag tror de flesta som röstar är likadan som jag. Vi har byggt vår åsikt på en mycket ostadig grund av andra människors åsikter som kanske eller kanske inte vet mera en vi. Smart, tycker jag. Ytterst smart.

 Men det är ju så systemet fungerar. Inte har ju människor någonsin tillräckligt med tid för att ta reda på alla saker i alla frågor. Men jag måste medge att det trots det känns en smula komiskt. Vi tror att vi är viktiga. Att det är viktigt att de flesta av oss hörs och att vi berättar med vår röst vad vi tycker. När vi påriktigt bara tycker så som de människor som mest råkat vara mediahörda just då. Vi bara stärker deras åsikter. För varifrån annars hade vi fått våra åsikter.

Man ser fenomenet mycket klart i det finska politiska läget just nu tycker jag. Alla vi göra en skillnad och alla vi göra en förändring, men trots det vet inte de flesta tillräckligt om saken för att vara nödvändiga i diskussionen. En bra talare, en bra berättare, en bra politiker, kan få flera röster bara på grund av att hen talar om en sak i förståeliga termer. Vi blir starkt påverkade av det enda vi förstår och det tar vi fasta på, trots att det inte oftast är den viktigaste saken i frågan. Men det är den enda delen vi tror att vi vet något om. Vi vill tro att vi är viktiga, vuxna, som att vi har en åsikt. Som att ingen ka ge oss en order. Men endå tar vi konstant oraka order av allt omkring oss. Det är bara raka order vi vuxna har problem med.

Det jag med allt detta försöker komma fram till, är att vi bara emellanåt borde medge att: min osikt är inte min åsikt. Jag som mig själv är sällan viktig. Jag är bara viktig i den lilla, lilla genren som jag är specialiserad i och vet något om. I allt annat är jag så gått som onödig. Och jag måste medge. På sitt sätt känns det skönt att medge att jag inte är viktig. Jag behöver inte ta ansvar för alla beslut. Oftast behöver jag inte göra något annat än hänga med i strömmen och hoppas på att den person som i detta skede är den jag hör på faktiskt vet vad denne talar om. Men på samma gång måste jag ju medge. Det är underligt att medge att jag inte är viktig.