Små grodorna, små grodorna...

Jag är en absolut mästare på grodor. Altså ordgrodor, sådana där saker man säger när man inte riktigt tänker efter vad det var man ville säga och lyckas tala snabbare än vad tankarna har gått, eller så andra vägen. Ofta händer det när man är lite på kaffe annars också, till exempel på grund av trötthet eller bara annars inte i så där överdrivet skarpt tillstånd. Sådant där som bara råkar bli sagt och sedan efteråt undrar man: ” hur kunde jag lyckas säga det där”?

Ja brukar då altså lyckas ganska ofta med att släppa ut såna där små och stora grodor. Bäst kanske jag lyckades i gymnasiet. Vi sitter hela gruppen i matematikklassen och vår matematiklärare går runt och föklarar och hjälper alla med uppgifterna. Jag stöter på något jag behöver hjälp med och då säger jag:

      -    Hej, Pappa! Kommer du o förklarar d här?

Jag kan berätta att det ställde till med ganska ordentlig kalabalik i klassen. Det bästa var kanske att han helt utan att röra en min svarade:

       -    Ja, min dotter.  

Riktigt, riktigt skickligt gjort var det. Jag fick höra om det ganska länge.

Men det är långt ifrån den enda gången jag lyckats med grodor. Mina kompisar får lugnt bli vana vid att bli kallade vid fel namn och min ex-pojkvän blev med tiden helt van vid att kallas vid min bästa tjejkompis namn. (tur nog tog han inte illa upp av det) Men det verkar som om det här med grodor kanske går i familjen, för min kära mor, hon är även ganska duktig på det här. Som bäst har hon lyckats gå igenom båda mina systrars, pappas, och båda våra katters namn förrän hon hittat vad det är jag heter. Man blir van vid att kallas allt möjligt i vår familj och det samma gäller för mammas systers familj. En av mina kusiner blir alltid flyförbannad när hon (altså mammas syster) lyckas kalla honom (en 23-årig gosse) vid min mammas namn. Han brukar alltid svara.

-          Jag hoppas kära du att vi inte liknar så mycket med henne att du blandrar oss, för nog skulle det vara hemskt om jag såg ut som en 50+ -årig kvinna.

Jag måste nog säga att jag ser hans oro. Jag vill inte heller liknas vid min far, en 55+ man eller vid våra katter (så hårig kan jag vell inte vara), inte för att dom är ändå ganska söta. Bättre så.

Men jag tror att det där med att släppa grodor ur munnen kan vara ett problem ganska många av oss som talar fort och mycket får tampas med. Jag bara hoppas att jag inte lyckas säga något allt för hemskt vid ett alltför kritiskt tillfälle någon gång. Att bli skrattad åt gör vell aldrig något, man måste kunna skratta åt sig själv, men jag vill inte i misstag göra någon arg. Endå skulle man ju tro att alla förstår att mistag händer oss alla, även oss ljudligaste, och kanske mest till oss. 

Hurra för filmindustrin!

Ni vet de där dagarna när man är lite så där halvförbannad på allting och inget och orkar inte riktigt göra något. Jag har en sådan dag nu. För att göra saken värre har jag haft feber i fyra dagar, som Tack Gode Gud, äntligen håller på och släpper, men trots det känns det som om någon försöker gnava igenom min skalle med sina käktänder. Ja, inte ens med huggtänderna, då skulle det vara över fort, utan dom platta gräständerna, dom vi har där bak i käken. Alltid när jag försöker vända på huvudet så biter de till. Men ja, för sådana här dagar och speciellt sådana här sjuka dagar så har jag en teknik. Man skall se på film. (Och jag vet att var och varannan människa gör samma sak i samma ställning) Anyway, så är det det jag gör. Helst skall man se på någon totalfjantig film, eller en sådan man sett på när man var liten. En av mina absoluta favoriter är: A princess diaries .Ja, man får skratta, det är ganska katastrofalt, men den får mig alltid på bra humör. Och senast för ett par dagar disskuterade jag med en av mina vänner och hon medgav att hon alltid i såna här stunder ser på Bring it on (Anna palaa). Så vilket är värre, go figure, ganska jämt spel om man frågar mig. Båda är katastrofala hemskheter. Och jag vet inte om jag täcks medge det, men jag lånade den av henne, så nu i min mörka stund kan jag se på den. Jackpott! 

Men det är kanske just det som är grejen men dessa filmer. Man vill inte se något nytt som kanske skulle vara bättre, kanske sämre. Utan man vill vara säker på att det blir bra till slut. Man vill vara säker på att de samma bra skämten kommer och att man kan glo på den söta gossen som spelar en liten sidoroll i filmen (och han är lika söt varenda gång). Det är liksom det som gör dessa filmer bra. De är bekanta och man vet att det blir bra till sist och ger en liten gnutta ljus i ens dag. Ganska naivt, men det fungerar. Helst skall man ännu äta lite choklad eller en glass medan man ser på filmen så att man blir på riktigt bra humör efter det. 

Nojoo, lite liknande funktion har söndags-krabbisfilmerna med. Skillanden mellan en krabbisfilm och en “gud vilken skit dag”film är att krabbisdagsfilmen skall oftast vara en ny film. En film man aldrig tidigare sett och helst även en mycket, mycket dålig en. Någonslags komedi, romantiskkomedi/drama, fungerar riktigt fint. Någon med en plott så självklar att man inte behöver fundera på vad som kommer att ske i slutet. Det är inte som om man har hjärnkapacitet till att tänka så där överdrivet långt på en krabbisdag. Krabbisfilmer skall man även se på med en grupp vänner, helst i lika hemsk bakfylla som man själv har, med massor av onyttig mat. Så fungerar det bäst. 

Men idag förrän jag han sätta på någondera av dessa hemskheter/fantastiskheter till filmer, så addade en vän det här klippet på facebook och jag blev bara på så, så bra humör. (faktiskt samma vän som lånade Bring it on till mig) Och det lönar sig att ta en stund för sig själv och se på det dät klippet. Det gör en så glad så glad. Ja, en av det bästa sorters lycka är ju andra människors lycka. Hjärnar lurar sig själv att det är ens egen lycka och på sätt och vis är det ju det. Jag är ju faktist lycklig, glad och nöjd. Jag är bara uttråkad. Det borde man väll medge.  Så jag tycker det här citatet förklarar saken ganska väl. “Sadness is a tantrum against what is.”

Så utan nå mera babblande. Checka klippet och bli lika glada som det gjorde mig. Hurra för filmer och för kortfilmer! De kan förändra ens dag, när man är för trött för att göra det själv.