Jag är en absolut mästare på grodor. Altså ordgrodor, sådana där saker man säger när man inte riktigt tänker efter vad det var man ville säga och lyckas tala snabbare än vad tankarna har gått, eller så andra vägen. Ofta händer det när man är lite på kaffe annars också, till exempel på grund av trötthet eller bara annars inte i så där överdrivet skarpt tillstånd. Sådant där som bara råkar bli sagt och sedan efteråt undrar man: ” hur kunde jag lyckas säga det där”?
Ja brukar då altså lyckas ganska ofta med att släppa ut såna där små och stora grodor. Bäst kanske jag lyckades i gymnasiet. Vi sitter hela gruppen i matematikklassen och vår matematiklärare går runt och föklarar och hjälper alla med uppgifterna. Jag stöter på något jag behöver hjälp med och då säger jag:
- Hej, Pappa! Kommer du o förklarar d här?
Jag kan berätta att det ställde till med ganska ordentlig kalabalik i klassen. Det bästa var kanske att han helt utan att röra en min svarade:
- Ja, min dotter.
Riktigt, riktigt skickligt gjort var det. Jag fick höra om det ganska länge.
Men det är långt ifrån den enda gången jag lyckats med grodor. Mina kompisar får lugnt bli vana vid att bli kallade vid fel namn och min ex-pojkvän blev med tiden helt van vid att kallas vid min bästa tjejkompis namn. (tur nog tog han inte illa upp av det) Men det verkar som om det här med grodor kanske går i familjen, för min kära mor, hon är även ganska duktig på det här. Som bäst har hon lyckats gå igenom båda mina systrars, pappas, och båda våra katters namn förrän hon hittat vad det är jag heter. Man blir van vid att kallas allt möjligt i vår familj och det samma gäller för mammas systers familj. En av mina kusiner blir alltid flyförbannad när hon (altså mammas syster) lyckas kalla honom (en 23-årig gosse) vid min mammas namn. Han brukar alltid svara.
- Jag hoppas kära du att vi inte liknar så mycket med henne att du blandrar oss, för nog skulle det vara hemskt om jag såg ut som en 50+ -årig kvinna.
Jag måste nog säga att jag ser hans oro. Jag vill inte heller liknas vid min far, en 55+ man eller vid våra katter (så hårig kan jag vell inte vara), inte för att dom är ändå ganska söta. Bättre så.
Men jag tror att det där med att släppa grodor ur munnen kan vara ett problem ganska många av oss som talar fort och mycket får tampas med. Jag bara hoppas att jag inte lyckas säga något allt för hemskt vid ett alltför kritiskt tillfälle någon gång. Att bli skrattad åt gör vell aldrig något, man måste kunna skratta åt sig själv, men jag vill inte i misstag göra någon arg. Endå skulle man ju tro att alla förstår att mistag händer oss alla, även oss ljudligaste, och kanske mest till oss.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti