Inte viktig?

Det var länge sedan jag sist skrev något och orsaken är enkel. Jag har ingen aning vad jag skall skriva om. Jag gillar att skriva och skriver gärna saker som på sätt och vis lite påminner om korta berättelser. På det sättet vill jag reda ut mina tankar. Oftast är det en händelse jag vill berätta. Men nu är det inget sådant. Ingen berättelse, inte ens något speciellt. Bara mina tankar. O riktigt ospeciella sådana till och med. Så spoileralert. Vänta dig inte för mycket. Jag har endast märkt en grej med vuxna människor jag ville tänka igenom. Jag har kommit fram till att ingen av oss på riktigt blir vuxen.

Medan jag studerat har jag studerat människor. (Dubblet entendreé haha) Och det jag märkt är att det endast finns ett par skillnader mellan vuxna och unga. Den första skillnaden är att som vuxna tror vi att vi vet bäst och vill inte ta order av någon. Som barn är man van vid att få order av människor. Vi får order av föräldrarna, skolan, hobbyledarna och så vidare. Vi är vana vid att bli tillsagda vad det är vi skall göra och då gör vi det.  Inte så att vi på riktigt skulle ha varit något mycket dummare på att göra egna beslut då när vi någonsin fick göra dem. Men när någon gav en order, så gjorde man det bara. Man var van vid att det var så det fungerade och man godkände det. Man visste att det fanns andra som var smartare än man själv.

Om man som vuxen får en order så är reaktionen helt en annan.  Alla order som kommer från någon annan än en själv, måste tänkas igenom ordentligt från alla håll och kanter. För vi är ju vuxna. Inte kan man ge oss en order som inte är totalt nödvändig, genomtänkt och absolut i den rätta formen sagt. OM någon i misstag ger en order i ett befallande tonläge så är det ju HEMSKT. Då kan man inte göra den. Det var ju oförskämt sagt oberoende om saken var viktig eller ej.

Vuxna människor har högre tankar om sig själv. De har en känsla av vad de ” är värda” och hur man alltid måste fungera. Alla är lika viktiga och lika smarta. Det är verkar vara svårt för vuxna att godkänna att andra kan vara smartare än en själv. Slutresultatet av detta är att allt tar mycket längre. Ledare för vuxna måste tänka igenom vart enda ordval så att de vuxna tror att a) det är superviktigt, b) bara de kan göra det eller c) att man är riktigt, riktigt tacksam för att de gör jobbet. Skulle inte allt vara lite enklare om inte alla var så viktiga med sig själva. Om alla bara emellanåt godkände auktoritet och let det gå.

Den andra saken jag märkt med vuxna är att människor fastnar i sina tankar. Och nu menar jag inte bara lite, utan vuxna människor fastnar faktist riktigt enormt i sina tankemodeller. Och själv kan jag i alla fall rakt ut säga att jag var bättre informerad om saker när jag var i gymnasieåldern än vad jag är nu som färdigstuderad. Så klart jag läser tidningar och allt men trots det har jag inte påriktigt tid att sätta mig totalt in i hur saker fungerar. Och därför har jag kommit fram till att ordspråket ” Att låta folket rösta är som att låta femåringar deklarera” stämmer.

 Jag är en av de människor som tycker att det är viktigt att rösta, men inte oftast har en aning om vad jag röstar för. Såklart jag studerar människorna jag tänker rösta på och deras åsikter. Men t.ex. EU-frågan. Inte vet jag ju påriktigt någonting om hur det fungerar. Jag har läst andra människors åsikter, andra människors påståenden och ideér och försökt läsa en del om hur unionen fungerar men inte vet jag ju trots det ens en bråkdel. Och jag tror de flesta som röstar är likadan som jag. Vi har byggt vår åsikt på en mycket ostadig grund av andra människors åsikter som kanske eller kanske inte vet mera en vi. Smart, tycker jag. Ytterst smart.

 Men det är ju så systemet fungerar. Inte har ju människor någonsin tillräckligt med tid för att ta reda på alla saker i alla frågor. Men jag måste medge att det trots det känns en smula komiskt. Vi tror att vi är viktiga. Att det är viktigt att de flesta av oss hörs och att vi berättar med vår röst vad vi tycker. När vi påriktigt bara tycker så som de människor som mest råkat vara mediahörda just då. Vi bara stärker deras åsikter. För varifrån annars hade vi fått våra åsikter.

Man ser fenomenet mycket klart i det finska politiska läget just nu tycker jag. Alla vi göra en skillnad och alla vi göra en förändring, men trots det vet inte de flesta tillräckligt om saken för att vara nödvändiga i diskussionen. En bra talare, en bra berättare, en bra politiker, kan få flera röster bara på grund av att hen talar om en sak i förståeliga termer. Vi blir starkt påverkade av det enda vi förstår och det tar vi fasta på, trots att det inte oftast är den viktigaste saken i frågan. Men det är den enda delen vi tror att vi vet något om. Vi vill tro att vi är viktiga, vuxna, som att vi har en åsikt. Som att ingen ka ge oss en order. Men endå tar vi konstant oraka order av allt omkring oss. Det är bara raka order vi vuxna har problem med.

Det jag med allt detta försöker komma fram till, är att vi bara emellanåt borde medge att: min osikt är inte min åsikt. Jag som mig själv är sällan viktig. Jag är bara viktig i den lilla, lilla genren som jag är specialiserad i och vet något om. I allt annat är jag så gått som onödig. Och jag måste medge. På sitt sätt känns det skönt att medge att jag inte är viktig. Jag behöver inte ta ansvar för alla beslut. Oftast behöver jag inte göra något annat än hänga med i strömmen och hoppas på att den person som i detta skede är den jag hör på faktiskt vet vad denne talar om. Men på samma gång måste jag ju medge. Det är underligt att medge att jag inte är viktig. 

Ich bin ein Berliner?

En olycka kommer sällan ensam säger man ju och det kan jag absolut stämma med om. Mellan jullovet och nyår bestämde sig jag och H för att ge oss av mot Tyskland för att ta det lite lugnt och chilla utomlands. Alla vet ju att det är så mycket enklare att ta det lugnt och slappna av i okänd omgivning än hemma och det var ju min sista möjlighet att ta det lugnt förrän jag skall föda mitt slutarbete. Och ja det känns ju som en födsel. I alla fall hittills har det varit ENORMT tungt, jobbigt, svårt och stressigt, men inte var det ju det jag skulle tala om, så tillbaka på spåret. Altså Berlin och Tyskland. Under jullovet använde H och jag ett stort antal timmar till att försöka hitta de billigaste flygen och hotellen i Tyskland. Berlin ville vi till, men det verkar ju vara superdyrt? Till sist efter många om och men bestämde vi oss för att göra så här. Vi flög till Hannover var vi sov en natt, därefter skulle vi ta ett tåg till Berlin var vi skulle tillbringa två nääetr, varefter vi skulle ta ett tåg tillbaka till Hannover för en natt till och sedan flyga hem. Billigt och bra enligt nätsidorna. Men så blev det kanske inte riktigt.

Allt gick relativt bra med flyget till Hannover. Väskorna kom fort, flyget var endast en timme försenat och vi var relativt nöjda. Ja så nöjda att H utbrast:

-          Det brukar alltid gå så smidigt med oss när vi reser, fast vi yrar rätt mycket. Vi har nog en jäkla tur när vi reser.

Ojoj.. Det skulle vi aldrig ha sagt. Karma is a bitch. Och så började den jobbigaste resan i mitt liv, var allt verkar skita sig. Men roligt hade vi. Tur det!

När vi sovit en lugn och utvilande natt i Hannover gav vi oss av mot tågstationen för att köpa biljetter till Berlin. Vi hade checkat på nätet att det gick många tåg och det skulle vara relativt billigt också. Just det ja, säger jag bara nu. Vi kommer till biljettluckan och så utbrister biljettförsäljaren:

-          And that would be 126 euros.

-          I´m sorry, frågar H och jag. Don´t you have some knd of student discount? We checked the tickets online and they were supposed to be 30 euros a piece.

-          Aaah, svarar kvinnan. But this is New Years Eve. The prise is double.

Ja det stod det ju ingenting om på nätet. Då var det ingenting mera vi kunde göra med H än betala och åka iväg 63 euro fattigare var. Vi hade ju trots allt redan färdigbeställda hotell i Berlin. När vi kommer fram till Berlin frågar vi turistinformationen om var vårt hotell ligger och han ringar vänligt in det på en karta åt oss varefter vi ger oss av med tåg mot hotellet. När vi kommer fram märker vi att han ringat in helt fel plats. Hotellet ligger ungefär 400m längre bort än vad han ringat in. Fast det låter som relativt lite kan ja lova dig att söka igenom 1 km av väg med kappsäckar inte är något kul. Inte alls. Men till sist hittar vi vårt hotell, vårt hem, eller så trodde vi.

I hotellreseptionen söker de efter vår bokning i alla papper och berättar för oss att vi inte har en bokning. Efter att ha sökt igenom alla bokningar meddelar de oss att vi är en månad för tidiga. Vi har altså inget hotell! För att göra oss ännu lyckligare berättar de att Berlin har på nyår något som kallas för Sylvester Partys och att det finns över en miljonen turister i staden och inga hotell lediga någonstans. Finfint altså. Hotellreseptionen söker igenom sina kontakter och meddelar vänligt att det finns ett rum ledigt i ett hotell. För 240 euro natten!! Autch!

H och jag bestämmer oss för att inte ta detta vänliga förslag och ger oss till fots av för att hitta ett hotell för natten. Ungefär en timme och närmare 10 hotell, lite nätsökning och många negativa reseptioner senare medger vi att det inte finns några hotell kvar. Vi ringer till det dyra hotellet och får en kvart tid på oss att komma till hotellet förrän de ger rummet åt någon annan. En kvart, altså 15 min. Oiiik! Hotellet ligger helt på andra sidan staden och efter ungefär 30 min av spring med kartor, ett tåg och två metron kommer vi dit. Tack och lov har de ännu vårt rum kvar åt oss. Hejdå shoppingpengar!

Nu ligger vi altså på vårt fina fyrastjärniga rum och vet inte vad vi skall göra. Det är nyårsafton men man kan ju inte vara ute hela natten om man betalar så mycket för sitt rum. Då haskar man ju det. Vi testar dushen, använder alla friprodukter vi fått och ger oss sedan av mot centrum för at äta. Vid det här laget är det ungefär 12 timmar sedan vi ätit morgonmål och vi har inte ätit något sedan dess. Det har ju inte varit tid för sådant.  

Restaurangen är det inget större fel på än att jag får deras dekorationer i huvudet när de faller från taket, men två sliskiga gubbar limmar sig genast vid vår sida. Den ena av dessa gubbar had arbetat i Finland en tid och genast han hör att vi är från Finland är han övertygad om att vi är bästa vänner. Suck! Äckelpäckel nummer 4 och 5 är det här männen.

När vi väl rymmt från männen hittar vi ett ljuvligt, vackert jultorg att bestämmer oss för att vänta på ett bättre nytt år där. Det kan ju inte bli sämre än det vi redan gott igenom. Slutet av nyåret går relativt okej om man inte räknar men närapå dövhet från två raketer som smällde helt vid våra fötter. Galna tyskar som skjuter sina raketer ur händerna säger jag bara. Efter att klockan är halv ett har vi fått nog och beger oss tillbaka till vårt hotell för att sova.

Nästa dag går relativt smidigt. H och jag turistar oss lite, åker runt med metron och ser på alla de största sevärdheterna. Vilket altså inte är relativt mycket i Berlin må jag säga. Vad finns där altså? Vi byter hotell till et billigare för den nästa natten och drar än en gång våra kappsäckar genom hela staden. Den här gången har vi inga problem med att hitta vårt hotell, men min kappsäck, a.k.a. Ägget, har bestämt sig för att ge upp. Ungefär 500 meter från hotellet faller mitt högra hjul av och där vad det. Hjulet verkar ha ett IDIOT system av att rullas på, vilket såklart inte fungerar. Varje gång man då börjar gå så rullar ju hjulet upp sig. Vilken Smartis har varit här i farten som designare? Och det är Äggets första resa. Vad är pointen med ett Ägg om man inte kan rulla det??? Väl framme vid det nya hotellet äter vi och går sedan och lägger oss. Vi måste spara energi för imorgondagens shoppande. Det enda vettiga det verkar finnas att göra i den här staden.  

Den nästa dagen går fort och snart är det dags att köpa biljetter tillbaka till Hannover igen. Vi ber turistinformationen ringa bussbiljetter åt oss ( mycket billigare). Efter en ruljans av ringande blir det klart att bussarna verkar vara fulla, men informationen försöker få oss att gå dit och vänta utanför dem. Det kan bli en plats ledig tycker hon. Det är ju helt omöjligt för oss, för att vi har hotellet i Hannover för den sista natten. Vi kan inte bara se OM vi får plats på bussen. Vi måste komma till Hannover, så då ger vi oss av till tågstationen igen. Vid det här laget har H och jag redan blivit relativt panka och har ingen lust att betala 60 för att komma tillbaka igen så vi väljer i stället att ta tre regionaltåg. Dubbelt billigare men resan förtripplas från 2h till 5h. Inte så kul det. Vi sätter oss på tåget och försöker se positivt på saken. Man ser ju i alla fall en gnutta av Tyskland genom fönstren tycker vi. (Om det inte skulle vara så jäklarns mörkt altså)

Tack gode gud går slutet av resan ganska smidigt och det enda som händer är att vår taksikusk från hotellet till flygplatsen luktar så illa att jag mår illa hela resan. Flyget hem, endast 45 min försenade den här gången och vi är till sist i Finland. Skönt! När jag  stt mig på min buss mot Oulunkylä och H på sin mot Åbo, märker vi att en del av mina saker ligger i Hs väska. Jag får altså vänta ett par månader på att få dem ur Pargas om jag inte ber Mamma skicka dem till mig på posten. Ett passligt slut på en passlig resa.

Jag vet inte varför Kennedy har sagt ” Ich bin ein Berliner”, altså jag är en Berlinare och jag kommer nog aldrig heller att veta, men en sak är säkert. ”Ich bin NICHT ein Berliner!” Aldrig i livet!