De flesta av er som kommer från en småstad och studerar i en annan stad kanske känner igen det här fenomenet. Det är i alla fall något de flesta av mina vänner och jag märkt att stämmer in på oss alla. Vi har efter gymnasiet alla flyttat till en något större stad för att studera och på samma gång slippa bort från den söta, lilla, pluttestad vi kommer från. I det här fallet då Pargas, en speciellt liten, plutteskärgårsstad. Altså, absolut ännu värre. En skärgårdsstad betyder i princip just vad det låter som. Den är en grupp öar, mitt ute i havet, vart du slipper från ena hållet med en bro eller från andra hållet, med ve och fasa, en färja. Altså, en riktigt, riktig skärgårsstad. En sån där som är totalt död och människofri 70% av året, och sen till sommaren vaknar till liv, med alla sommargäster och turister. Inget undra på att vi velat flytta bort härifrån. Frågan är bara, vad har våra föräldrar tänkt på som flyttat hit till att börja med. Det har säkert endast sett staden på sommaren.
Nojoo, vad jag skulle berätta om, är det här fenomenet med att komma tillbaka. Altså staden är i och för sig riktigt söt, men just det, liten, och då är ju människorna exakt likadana. Mig absolut medräknat. Vi är som en stor grupp kopior av varanadra. I småstäder så händer det ju ofta att man inte tålererar så mycket avvikelser och det är just så det är i Pargas. Ta som exempel den här juldagen. Ungefär 90% av alla män är klädda i rutig skjorta eller vit skjorta. Vadå, tala om en buum. Och flickorna var klädda i endera vit skjorta eller någon riktigt flickigt. Sådär absolut heteronormativ, normal, småstadsklädsel, som en av mina vänner pekade ut. Med alla rutiga och vita skjortor i Harrys skulle vi fint ha kunnat bygga upp en hel linedansinggrupp. Och ja, det är absolut inget fel på rutiga eller vita skjortor. Det är t.o.m. en av mina favoritkläder på män, men det är ju lite tråkigt om varenda en bär en sådan. Därifrån kommer kanske just fenomenet, att de av oss som äntligen flyttat bort och fått uppleva den frihet du har i en storstad, att se ut exakt som du vill, leva som du vill, göra som du vill och va vem du vill utan att någon random på en fest kommer och talar med dig vid namn utan att du aldrig sett den tidigare, vill absolut inte komma tilbaka.
Ett bra exempel på småstads “alla känner alla” hände mig i gymnasiet på en gymnasiefest. Vi sitter med mitt dåtiga gymnasiegäng och lutar mot ett staket och en helt okänd gosse kommer fram till mig och börjar disskutera. Han börjat med orden “ Hej du, jag vet var du bor.” Sådär svårt att veta vad man skall svara där. Närmast i tankarna kommer ju, “ aah, stalker?”, men det är det ju inte. Det är bara frågan om småstadsskvaller. Ja, det är absolut inget fel på människorna skillt. Här finns mängder av ljuvliga, fina, härliga människor, men det är bara småstadsfolket tillsammans. Då blir det sådär jobbigt.
Mina vänner och jag har som vanligt alla varit hemma och firat julen hos våra föräldrar. Och för någon orsak hör det till Pargas traditioner att på juldagen skall alla på kvällen till Harrys, en närliggande gammal pubb. Här skall man då sitta och disskutera med människor man bara ser en gång om året, på juldagen i Harrys. Det är i och för sig jätte kul, för då ser man folk man aldrig annars mera skulle träffa, när alla studerar på olika håll och kanter, men det är en ganska komisk tradition. Alla disskusioner är likadana.
- Nemen, hej! Det var länge sen sist.
- Joo, det var det faktiskt. Vad var det du gör nuförtiden igen?
- Joo, jag studerar/jobbar i …
- Ahaa, är det kul? Gillar du det?
- Joo, det är bra, själv?
- Jag studerar/jobbar i … helt roligt, fast…
Lite allmänt tjattande/skvallrande om människor man tidigare kännt ihop.
- Men hördu, vi borde ta en kaffe nån gång o catcha upp.
- Ja, absolut. Vi måste höras på fb/ringa om det.
- Joo, så gör vi! Va kul!
- Nemen, hörs snart då. Nu skall jag fortsätta rundan.
- Samma här. Höres snart!
Ganska komiskt. Under kvällens lopp gör man vet hur många såna här disskussioner, med folk man aldrig ändå kommer att gå på kaffe med. Och inte för att det skulle vara hemskt eller nåt. Det bara blir inte av och det är bara inte tillräckligt intressant. Att se sin gamla stad samlad en gång om året är just passande. En gång om året räcker. Det är en fin och söt stad, men annars blir det bara överdos av Pargasbor. Pargasbor i små doser är bra, och sällan. Lite som en stark medicin. Man får en känsla av att vara hemma och så, men på samma vill man nog aldrig tillbaka.
För någon orsak är detta ett riktigt vanligt fenomen speciellt hos oss Pargasbor. De flesta flyttar någonstans till Åbo eller andra närliggande städer, umgås mycket med Pargasbor och alla känner alla, men i Pargas visar man sig endast en gång om året. Ja, juldagen, i Harrys ( och kanske om man är riktigt Pargaskär, så fornäldarna). Det är då man skall visa upp att man ännu lever, disskutera mycket med människor man ej länge överhuvudtaget känner, eller aldrig kanske har kännt och vara småstadskär. En gång om året och ja, det räcker mig fint.
