Kameraskalmän?

Idag när jag kommer till skolan så märker jag att det är Idolsauditions i vår skola. I aulan. Just där var vi måste gå för att komma någongstans helst i skolan. Finfint altså. Det är i och för sig ingenting ovanligt, för även Tanssi jos osaat och Huippumalli haussa har haft sina auditions där. Men jag har ju redan tidigare berättat om vilka supersnygga figurer vi dansare utgör i skolan, så nu kan ni ju tänka er kontrasten mot dessa typer. Snyggt uppklädda, mejkade, uppiffade för att göra ett intryck. Ja, allt som vi inte är i skolan. Inte för att en del av dessa typer även såg ganska intressanta ut. Det är kanske det som är problemet. Någon kan tro att vi på riktigt försökte komma in till Idols. Urk.

Så senare under dagen, under lunchrasten, när vi funderar på att springa yttre vägen för att inte hamna på kamera, så märker vi att hela auditionkön står och väntar utanför just den dörren vi borde gå in igenom för att komma till restaurangen. Just så. Ingen chans att missa dem här inte. Och på dörren finns en lapp var det står " Här börjar filmningsområdet. Om du stiger in här, så ger du lov till att du får visas i TV." Ja det hjälper ju inte alls oss. Vi måste gå där för att komma och äta.

Så slutresultatet blir att vi springer förbi alla som väntar. Med stilen snabbfotad skalman. Looken såg ut ungefär såhär: Huvudet nere, ryggen böjd, handen för ansikte och fart på benen, typ så där som Ice Age ekorren rör sig. Tillsätt igen vår fina dräkt och Tadaa. Vi försökte alla checka runt oss för att missa kamerorna, men det kryllade ju av såna, så vi måste ha fastnat på någon i alla fall. Nu i efterhand kan man ju tänka sig att det skulle ha sett lite mera smart ut att gå normalt förbi. Tänk bara när någon håller på att bli intervjuad och sen kommer det en rad med ylleklädda skalmän förbi kilande i bakgrunden. Emellanåt funderar jag faktist på hur bra ideer man lyckas med.   

Ur barnens mun kommer sanningen

Då var det igen en normal dag och jag är och lär treåringar. Sagobalett är det jag tränar dem i. Vi sitter i ring och dagens tema är regler. Vad får man göra och vad får man inte göra på danslektioner. Diskussionen går ungefär såhär:

-          Ja flickor, vad finns det för regler på danslektionen? Vad kommer ni ihåg att jag berättat för er att man inte får göra?

-          Skuffa, säger barn A

-          Knuffa kommer det från barn B.

-          Okej, säger jag. Fint. Man får inte skuffas eller knuffas. Vad finns det för andra regler på danslektionen?

-          Man får inte peta, säger igen barn B

-          Man får inte picka, säger barn A.

-          Man får inte påta, säger barn C.

-          Fint, säger jag. Inte röra en annan om det inte speciellt är tillsagt att göra det, som till exempel i ringen.

O så plötsligt kommer det:

-          Man får inte gå ut och röka. Så säger alltid Mamma till Pappa. Han går alltid ut endå. Men om du säger till oss att inte gå, så får vi nog inte gå.  

Shockerad tystnad. Ja, det var ju inte det första jag väntat mig att barnen skulle säga.

-          Ööh, fint. (stort "det här är helt normalt" leende) Inte gå ur och röka. Man skall inte alls röka. Ööh, upp och hoppa alla så tar vi varandra i hand.

Och så tog diskussionen slut. Det var ganska svårt att toppa den regeln med något. Bättre att bara börja dansa i stället.

Yllesockor och hel ylledräkt.

Yllesockor och hel ylledräkt.

Jag studerar dans vid Oulu University of applied sciences och vår enhet bor i samma hus med den tekniska enheten. Alltså en enhet med 99% flickor kopplad ihop med en enhet 97% pojkar. Tur nog för oss dansare är den tekniska enheten ungefär 5 gånger större en vår. Ni kan själv räkna ut vad det här betyder för oss.

Nojo, back to business. Våra omklädningsrum och våra danssalar ligger i en enskild korridor längst bort i huset och p.g.a. att vi då inte måste gå igenom några allmänna utrymmen så är ju slutresultatet att vi går runt i träningskläder konstant. Och jag menar helt konstant. För att jag är balletmajor så betyder detta i princip vita strumpbyxor, balettdräkt  a.k.a. simppare, minishorts eller genomskinlig skiffongkjol och troligtvis då för att hålla värmen även ylledräkt och absolut yllesockor. Alltid, alltid, yllesockor. Det är ju ett måste. Helskönt altså!  Men problemet är då inte detta, utan, problemet ligger i vår skolrestaurang.  För den ligger absolut allmänt till. Och ingen är ju så dum att om de tränar före maten och skall träna efter maten, att de skulle gå i dushen eller lägga på smink där emellan. Eller ve och fasa, vem skulle orka lägga på sig normala kläder, bara för att de skall och äta. No slutresultatet kan ni ju räkna ut själv. Vår skolrestaurang är då befolkad med ett gäng snyggt klädda pojkar/män, oftast klädda i jeans eller pressbyxor och skjortor och så vi, dansarna i ylledräkt och yllesockor. Kombinationen är ju hjärtskärande.  

Pojkarna i skolan tar detta faktist förvånadsvärt bra och det förvånande är därför just detta. Om vi då råkar träffa, eller när vi träffar en av pojkarna ute, t.ex. i en studiefest någonstans, så frågar de inte ens oss om våra kläder och vårt antismink. Frågan lyder alltid:

-          Varför har ni dansare alltid på er yllesockor i skolan? Är det en statussak?

Hur komiskt är inte detta. Av allt de kunde lägga märke till i vårt utseende så är de yllesockorna. Yllesockorna, som enligt mig är den minst i ögonfallande delen av vår utstyrsel. Yllesockorna som vem som helst lite också bekvämlighetssökande person kunde ha på sig. Nu talar vi altså ändå om en flicka som går klädd i hel ylledräkt. Lite som en sparkdräkt eller en hängselbyxa i ylle. Men nej, intresset ligger i yllesockorna. Jag kan då inte hitta någon bra förklaring på detta. Är det bara så att ylledräkten är så shokernade och hemsk att den inte ens går att kommentera på skämt eller tror de ärligt talat att det är alla våra flickors ide av supersnygga kläder? Ja ylle är ju nog mode, men jag kan berätta en sak för er gossar. Inte i den här mängden!

Finska män – hur skulle det vara med en flirtskola?

Efter att ha haft en ljuvlig spelkväll hemma hos min klasskompis bestämmer vi oss för att gå till Amarillo, men i baren märker vi, ack och ve, igen, en sak. Finska män kan inte börja en diskussion. Två gånger under kvällen händer det att en man kommer fram till min kompis och lägger handen på hennes aksel. I och för sig är detta redan lite skrämmande, men när man sedan vänder sig om för att se vem det är så ler han endast mot henne men säger inget. Min kompis ser förvånad ut och säger “hej”, varefter mannen svarar “hej” och så tar diskussionen slut. Förstår faktiskt inte finska män att om det är du som förökser få kontakt måste du även ha något att säga. Jag har då inte tänkt inleda en diskussion med dig bara för att du lade handen på min aksel. Och detta hände altså tre gånger under kvällens lopp. Två gånger till henne och en gång till mig. TRE! Jag förstår inte.

 Nå senare under kvällen när vi står i kön till narikkan, så kommer en man fram till mig och börjar diskutera. Diskussionen går så här.

-          Nemen vilket vackert leende du har (so far so good). Hur skulle det vara med efterfest någonstans? (VAD?)

-          Öööh, nej, det blir nog ingen efterfest idag svarar jag.

-          Aaaah, utbrister mannen. Du har så hårt mens va?

Liksom vaaaad? Vem täcks ens säga så där. Vad tänker han med? Att den enda orsaken varför jag inte vill ligga med honom är för att jag skulle ha mens. Och nu talar vi ändå om en man jag aldrig tidigare sett I mitt liv.

-          Nej, svarar jag. Det är inte mens. Det är bara du. och går iväg.

Senare slog det mig när jag talade med min syster att varför kunde jag inte bara svara

-          Jaa, absolut. Mens är det. Monsunmens! Började just när du öppnade munnen. Ush vad det forsar. måste kila,. hejdå!

Jag skulle gärna ha vilja se mannens min efter det svaret. Vad väntade han sig riktigt med den frågan? Jag förstår bara inte finska män.  Ja hur skulle det vara men en flirttskola? Det skulle absolut behövas!