Stenmänniskor

Ni vet människor som är som stenar. De talar inte, de har ingenting intressant att säga, de förändras inte, de svarar knappt och de är stabila. Nästan äckligt stabila. Ja stenmänniskor kallar jag dem. Man försöker diskutera med dem och svaren lyder, “joo”, “nej”,  “kanske” eller ännu bättre “mm”. Vadå mm? Mm-ja, eller mm-nej, eller mm-just det, eller mm- så är det. Vilket Mmm… Finns det något mera störande än att försöka föra en diskussion med en sådan människa? ”Mmm-mm” Och så är man tillbaka var man startade.

Nå den nästan lika hemska stenmänniskan är just den som kanske diskuterar, men är så stabil och oförändelig att man kan lika väl föra en diskussion med sig själv som med dem. Man vet redan vad de kommer att svara på sakerna. Sådana människor är ofta de som har vastnat vid en viss åsikt, ett visst tankesätt eller en viss religion (nu menar jag då en supersupertroende). Inget man säger kan förändra deras tankesätt eller synvinkel, för de lyssnar på riktigt inte ens på vad du säger. Orden går in genom det ena örat och ut genom det andra. Och så är man tillbaka var man startade.

Den tredje typen av stenmänniskan, är är den som aldrig förändras. Den har ett sätt att göra någonting som den sitter fast vid. Bergsfast vid altså. Till exempel att undvika alla slags minimala konflikter. Man kan inte föra en ordentlig diskussion om något med dem, för om man har en annan åsikt så blir de endera tysta eller så slutar de diskussionen och byter samtalsämne. Gode Gud Vad Jobbigt. Är inte meningen men en diskussion att man skall ha olika synvinklar på saker och föra fram sina egna tankar och därefter tillsammans komma till en någorlunda gemensam slutsats eller i alla fall förstå hur den andra tänker? Det är inget illa i olika tankesätt. Det är grunden till en diskussion.  Men nej, stenmänniskan avslutar briskt disskusionen och är sedan nöjd.  Och än en gång är man tillbaka var man startade.

Men stackars dessa människor, för, människor reagerar vid dem just som med stenar. Alla barn har en period då de gillar att leka med stenar, men sedan blir de uttråkade och ger upp. Just som man gör när man disskuterar med en stenmänniska. Man försöker en tid och sedan kommer man fram till att nej, det blir nog inte bättre. Bättre att bara sluta försöka.
Även emellanåt senare i vårt liv plockar vi upp någon speciellt vacker, eller intressant sten. Man snurrar på den en stund och så märker man. Ja, den är nog fin, men sten som sten och lägger den tillbaka. Ja, tyvärr är det även så med dessa människor. Man försöker en tid och sedan ger man upp. Utanpå vacker, intressant, eller speciellt. Det är endå en sten inombords. Och så är man tillbaka var man startade.

Mozzarellamaraton

Vet ni den där känslan när man går till butiken och ser ett erbjudande. Det kan vara vad som helst som verkar billigt och bra och man tänker “ ja men det där skall jag nog ha”. Nå, så var det just idag i butiken. Det var ett supererbjudande på mozzarellaost. Ni vet en sådan där mozzarellaklump i vatten. Fem stycken för 1 euro. Såklart jag köpte fem stycken. Nojoo, just då tänkte ja ju inte något mera på den saken, men nu när jag är hemma märker jag att det kan vara lite mycket mozzarella för en ensamboende. En boll innehöll 200g mozzarella, så nu har jag 1 kg mozarella. 1kg! Smart, riktigt smart. Vad i guds namn skall jag göra med all denna mozzarella? Ideér någon?

Och det är inte första gången jag har lyckats med något liknande. Jag får emellanåt t.ex. för mig att nu skall jag äta riktigt nyttigt och massor med frukt. Och då går jag och köper massor, massor med frukt. Ja, vad exakt är det riktigt för vits med det? Jag kommer nog inte att mystiskt fördubbla mitt ätande bara för att jag bestämt mig för att äta mera frukt, men trots det skall jag ha alla typer av frukt jag har för mig att innehåller mycket vitaminer( och det är ju typ alla). Helt tossigt altså.

Jag läste någonstans att det där med att få för sig att äta något man hört är nyttigt i överdrivna mängder är speciellt typiskt för dansare och speciellt balettdansare. Trots det har jag ganska svårt att tro att vi är de enda som gör så här. Nu måste vell alla människor få för sig något liknande emellanåt och sedan bara göra det, eller?

Nå, hur det nu än är, så sitter jag här med 1 kg mozzarellaost och funderar på fortsättningen. Mozzarellapasta, mozzarella ciabatta, mozzarella med basilika och tomat, mozzarella, mozzarella, mozzarella. Och för att bara göra det bättre har jag exakt 5 dagar på mig att äta det. Trots att det inte är så dyrt att bara lämna det som blir över,  så vill man ju inte göra det. Jag köpte det, så jag äter det. Man skall inte kasta bort mat i onödan. Så framför mig ligger det nu en mozzarellamaraton. Kanske mozzarella även kan passa med jogurt? Önska mig lycka till.

What a feeling!

Ni vet den där känslan när man är på topp. Man har just lyckats med något för en själv riktigt, riktigt bra. Ett prov, en dejt, en gymtimme… Ja den känslan har jag nu. Jag har just dragit min bästa balett timme någonsin. För endast två dagar sedan var jag övertygad om att det inte blir någonting av min timplan. Men timmars och timmars kämpande ledde till bra slutresultat. Oo denna glädje.

När den här våren började var jag även övertygad om att jag kommer att dö. Jag har lyckats roffa åt mig allt för mycket arbeten och skola. Under varje vecka har jag tre 13 timmars dagar och två normala 8 timmars dagar. Och så här skall det fortsätta hela våren. Ännu som extra till detta borde jag skriva min opinnäytetyö/gradu färdigt under våren. Suck, stön och stånk för gradun. Men kanske jag klarar det. I alla fall efter denna timme käns det som om jag kan klara av allt. Om någon frågar mig igen om en vecka så är det säkert en helt annan sång i flöjten. (Och jag vet att ordspråket inte går så där. Ja kunde bara inte komma på den riktiga versionen)

Men vet ni vad som är det mest underliga med denna lyckade timme? Jag drog den på engelska. Och helt ur hatten så att säga. Jag kom in på timmen och tog emot anmälningar, när en elev anmälde att hon endast talar engelska. Det var ju inte så där överdrivet mycket man kunde göra då, annat än att börja tala engelska. Och nog lyckades jag säga en mängd komiska saker under timmen, men det gör ju ingenting. Tvärtemot hjälpte det gruppen att slappna av på sin första timme. Fint är det när läraren komenterar. “ Try to lenghten your knee”. Riiight. Leg maybe? 

Anyhow, så gillades det. Flera kom och tacka för timmen efteråt och alla verkade glada. Kanske jag endå överlever. Och om inte, så har denna timme ändå räddat hela min vecka.

Me Tarzan, You Jane?

Ja berättade redan tidigare för er om vår lyckade utekväll med flickorna i november och om hur duktiga finska män är på att flirtta. Men vet ni vad. ÄVEN utländska men kan vara relativt fantastiska på att misslyckas. Vi har med flickorna under jullovet varit i Malaysien på Langkawi, för sol, hav och värme. Gud vilken fantastisk plats. (mer om det senare) Helt ljvuligt chill!

 Så, medan vi då en dag i början av resan sitter vid stranden och solar kommer en man fram till oss.

-          Hello girls!

-          Hello!, svarar vi

-          Where are you from?

-          Finland

-          You on vacation or travelling?

-          Just on vacation

Det här är den diskussion man alltid går igenom när man möter människor på Langkawi och det följs alltid med lite allmänt chit chat. Efter att ha hört honom babbla om hur fint langakawi är och hur fina vi är, medan han sliskigt nog, föröker titta ner i våra bikinin, så kommer det.

-          So you want to be my friends?

-          No, sorry. Were ok, svarar jag.  

Vi har vid det här laget redan märkt att han inte har riktigt allt hemma och tekniken att försöka ignorera honom fungerade inte ens. Han bara fortsatte tala.

-          We have enough friends, svarar Jenny.

-         Ouh, tycker han och fortsätter stå kvar brevid oss. 

Men ännu heller har det helt klart inte gått fram, för:

-          So, me man, you women. Wanna make friendly? Kommentaren var uppbackad me ett stort flirttigt leende. (vadå, Me Tarzan, You Jane?)

Du måste skämta! Efter helt klara signaler av att inte vara intresserade så kommer det där. Och fast vi alla typ skriker No! åt honom så fortsätter han bara förklara om hur hans lägenhet ligger nära till och hur vackra vi är. Just det ja.

Så jag har möjligtvis haft en liten, liten skiftning i mina tankar, mot att finska män kanske inte är så, så dåliga på att flirtta. För trots att de ofta är ganska käsi och o-charmerande, så förstår de ändå ett klart nej. Och vi måste ju alla medge att det är det viktigaste. Inget är mera störande än en klängapa, kanske i detta fall t.o.m. en klängig neandertalare.