Ni vet den där känslan när man är på topp. Man har just lyckats med något för en själv riktigt, riktigt bra. Ett prov, en dejt, en gymtimme… Ja den känslan har jag nu. Jag har just dragit min bästa balett timme någonsin. För endast två dagar sedan var jag övertygad om att det inte blir någonting av min timplan. Men timmars och timmars kämpande ledde till bra slutresultat. Oo denna glädje.
När den här våren började var jag även övertygad om att jag kommer att dö. Jag har lyckats roffa åt mig allt för mycket arbeten och skola. Under varje vecka har jag tre 13 timmars dagar och två normala 8 timmars dagar. Och så här skall det fortsätta hela våren. Ännu som extra till detta borde jag skriva min opinnäytetyö/gradu färdigt under våren. Suck, stön och stånk för gradun. Men kanske jag klarar det. I alla fall efter denna timme käns det som om jag kan klara av allt. Om någon frågar mig igen om en vecka så är det säkert en helt annan sång i flöjten. (Och jag vet att ordspråket inte går så där. Ja kunde bara inte komma på den riktiga versionen)
Men vet ni vad som är det mest underliga med denna lyckade timme? Jag drog den på engelska. Och helt ur hatten så att säga. Jag kom in på timmen och tog emot anmälningar, när en elev anmälde att hon endast talar engelska. Det var ju inte så där överdrivet mycket man kunde göra då, annat än att börja tala engelska. Och nog lyckades jag säga en mängd komiska saker under timmen, men det gör ju ingenting. Tvärtemot hjälpte det gruppen att slappna av på sin första timme. Fint är det när läraren komenterar. “ Try to lenghten your knee”. Riiight. Leg maybe?
Anyhow, så gillades det. Flera kom och tacka för timmen efteråt och alla verkade glada. Kanske jag endå överlever. Och om inte, så har denna timme ändå räddat hela min vecka.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti