Stenmänniskor

Ni vet människor som är som stenar. De talar inte, de har ingenting intressant att säga, de förändras inte, de svarar knappt och de är stabila. Nästan äckligt stabila. Ja stenmänniskor kallar jag dem. Man försöker diskutera med dem och svaren lyder, “joo”, “nej”,  “kanske” eller ännu bättre “mm”. Vadå mm? Mm-ja, eller mm-nej, eller mm-just det, eller mm- så är det. Vilket Mmm… Finns det något mera störande än att försöka föra en diskussion med en sådan människa? ”Mmm-mm” Och så är man tillbaka var man startade.

Nå den nästan lika hemska stenmänniskan är just den som kanske diskuterar, men är så stabil och oförändelig att man kan lika väl föra en diskussion med sig själv som med dem. Man vet redan vad de kommer att svara på sakerna. Sådana människor är ofta de som har vastnat vid en viss åsikt, ett visst tankesätt eller en viss religion (nu menar jag då en supersupertroende). Inget man säger kan förändra deras tankesätt eller synvinkel, för de lyssnar på riktigt inte ens på vad du säger. Orden går in genom det ena örat och ut genom det andra. Och så är man tillbaka var man startade.

Den tredje typen av stenmänniskan, är är den som aldrig förändras. Den har ett sätt att göra någonting som den sitter fast vid. Bergsfast vid altså. Till exempel att undvika alla slags minimala konflikter. Man kan inte föra en ordentlig diskussion om något med dem, för om man har en annan åsikt så blir de endera tysta eller så slutar de diskussionen och byter samtalsämne. Gode Gud Vad Jobbigt. Är inte meningen men en diskussion att man skall ha olika synvinklar på saker och föra fram sina egna tankar och därefter tillsammans komma till en någorlunda gemensam slutsats eller i alla fall förstå hur den andra tänker? Det är inget illa i olika tankesätt. Det är grunden till en diskussion.  Men nej, stenmänniskan avslutar briskt disskusionen och är sedan nöjd.  Och än en gång är man tillbaka var man startade.

Men stackars dessa människor, för, människor reagerar vid dem just som med stenar. Alla barn har en period då de gillar att leka med stenar, men sedan blir de uttråkade och ger upp. Just som man gör när man disskuterar med en stenmänniska. Man försöker en tid och sedan kommer man fram till att nej, det blir nog inte bättre. Bättre att bara sluta försöka.
Även emellanåt senare i vårt liv plockar vi upp någon speciellt vacker, eller intressant sten. Man snurrar på den en stund och så märker man. Ja, den är nog fin, men sten som sten och lägger den tillbaka. Ja, tyvärr är det även så med dessa människor. Man försöker en tid och sedan ger man upp. Utanpå vacker, intressant, eller speciellt. Det är endå en sten inombords. Och så är man tillbaka var man startade.