Klarrosa fara i färde

De som någon gång läst min blogg vet att jag koncentrerar mig på att berätta om alla de fina talanger speciellt Uleåborgs män har, men denna gång gör jag det rakt motsatta. Ja den här gången måste jag berätta om en vit/pink färgad otrolighet från igår natt. Kvällen hade varit en otrolig succe, från mina vänners lillajulsfest till natten som följde i baren därefter. Klockan är ungefär två på natten, altså ganska tidigt för att vara oss och vi bestämmer oss för att ge oss av hem. I Uleåborg så har alla som vana att på vägen hem söka med något att äta och det gjorde vi också.

När vi beställt och tagit ett bord för att vänta på våra pizzor så kommer en ung kvinna fram till vårt bord och ber om hon får sätta sig ner för att vänta på sin pizza. Platsen är helt fullproppad så vi svarar såklart att absolut och fortsätter med våra egna diskussioner. Fats det är totalt orelevant måste jag ännu påpeka att hon hade på sig pinkfärgade byxor, en vit hårig jacka, en pinkfärgad scarf runt halsen och en svartguldpaljettväska med svarta paljettspikklackar. Kanske inte helt vänligt det här men, Herre Gud, fy as vilken utstyrsel. Efter en stund kommer det en dam in i restaurangen med ett par stilettklackar som ser rent av farliga ut. Jag ser en stund på hur hon hagglar runt och föröker stå rakt och kan till sist inte låta bli att kommentera till mina vänner.

-          Titta på henne där som just kom in. Hennes fötter lutar så starkt åt sidorna att det ser rent av farligt ut. Snart går klackarna av eller så vrickar hon foten.

-          Min kompis H tittar också och svarar; det är ganska ofta som man ser flickor som inte kan gå med sina klackar.

-          Min pojkvän S tittar även på henne och kommenterar, det som är speciellt roligt är när flickor är på väg in i affärer som har de där metallrutorna man torkar skorna på framför dörren och så sjunker klackarna in i dem.

Ingendera av pojkarna har menat något illa med sina kommentarer, de bara påpekar sanningen, när hon som just satt sig ned brevid oss börjar skrika åt dem.

-          Ni är båda män. Ni har aldrig haft klackar på er och vet inte hur svårt det är att gå med dem, så ni har ingenting att säga till om saken. Ingenting!

Samu försöker vänligt förklara saken och säger:

-         Vi menade ingendera att vara elaka, vi bara påpekade vad det är vi ofta ser. Men det hjälper inte alls, flickan bara fortsätter.

-      Ja, vem tror du det är som har hitta på alla gummimattor framför dörrar eller metallrutsystem eller något annat sådan. Ja, vem tror du? Män, skriker hon. Män har hittat på alla dessa saker, men har hittat på allt. Sådana idioter, sådana skitstövlas som du fortsätter hon och pekar på H.

Vi glor alla munnarna öppna på henne och jag försöker hålla mig för skratt. H är typ den snällaste människan på det här jordklotet och skulle aldrig göra någon illa och hon har bestämmt sig för att han är jordklotets största skitstövel. Just det ja. Jag håller mig för skratt och H bara klor på henne och vet inte vad han skall svara och så fortsätter hon.

-          Har du något att saga till om saken. NÅ har du? Säg bara, säg bara, jag ger nog ett svar till dig tillbaka, var inte rädd. Män har hittat på allt sådant där idiotiskt, allt har dom hittat på. Alla gummimattor, metallrutor, kullerstensgator, osv. fortsätter hon.

Vid det här laget har vi ju alla förstått att det är helt onödigt att tala med henne för hon bara gräver efter gräl och vi föröker alla tre hålla oss för skratt. Helt klart försöker hon ju vara på kvinnornas sida och vara en riktig feminist, men på samma gang lyckades hon ju saga att män har gjort alla uppfinningar och de där gummimattorna är ju faktiskt ganska användbara. Klackskor är bara inte gjorda för att vara de mest användbara.  Och hon ser ju ganska rolig ut vid det här laget. En sån där pinkfärgad, glittrig fluffboll som förökser bli tagen på allvar och si riktigt klipsk och viktig ut. En ljusröd muppet i debatt.

Efter en stund kan inte H mera behärska sig och frågar henne om hon har tänkt på en karriär som komiker. Flickan ser förvånad ut och svarar att nej det passar nog henne inte. Jag kan inte heller behärska mig och komenterar:

-          Men du har en så fin sarkasm som är rätt bitande. Du kunde göra ganska bra komik med den där.

Flickan ler bara tillbaka och verkar faktist inte ännu heller förstå att vi gör narr av henne. Tur nog kommer våra pizzor just då och vi får ge oss av. Lika bra att bara försvinna från platsen. Oftast skall man ju inte dra slutsater av hur människor ser ut, men i det här fallet så passade det bara så fint. Lika mycket fluff i den skallen fanns det som på hennes jacka. Pink och fluff och inget annat. Men outfitten fungerade. Uppmärksamhet ville hon ha och det fick hon. Ingen av oss kommer någonsin att glömma henne.  

I sista sekunden?

Vet ni den där känslan när man skulle ha en massa skolarbeten att göra, men ingen energi för det alls. Allt annat man kan göra, i stället för att göra uppgifterna, känns mera lockande. Ja till och med att städa! Och det säger mycket det. Så idag har jag just en sådan dag. Jag matematiktent om ett par dagar, fysikuppgifter som skall lämnas in i morgon och företagsekonomiuppgifter som har deadline idag och jag har inte börjat på något än. I ställe för att göra det jag borde göra, altså uppgifterna, så har jag damsugat, gått ut och äta kinesisk buffe ( helt klart det mest tidskrävande sättet att äta), och färgordnat ovch städat mitt klädsskåp. Och ja, du läste inte fel. FÄRGORDNAT mitt klädskskåp. Alla rödaktiga skjortor i en hög alla blåaktiga i en annan och sedan regnbågsordnar man skåpet så att det byter från gult till orange till rött, osv. Ni förstår vad jag menar. Är det möjligt att hitta på något mera onödigt? Jag tror inte det.

Så nu sitter jag då till sist här vid min data, helt i sista sekund, och leker att jag gör något nödvändigt. Vilket jag altså inte gör, för att jag uppdaterar detta. Jag vet inte om det är likadant för er andra, men jag gör alltid så här. Först ignorerar jag uppgifterna totalt. Sedan är det börjar bli brottom så stannar jag hemma för att göra uppgifterna,men gör dem ändå inte. Det är bara ett sätt att lätta mitt samvete för att jag inte gör dem. Lite som att gör jag inte dem, så får jag inte göra något annat kul heller. Inte för att det hjälper något, för jag gör trots allt dem inte. Tankarna brukar gå ungefär såhär ” I sinom tid, jag hinner nog.” Men så finns det den där lilla gubben av stress som konstant gnagar på en. Man vet ju att man inte kommer att hinna ordentligt. Så när deadlinen till sist närmar sig med ryslig fart och man nästan börjar svettas av fasa, då börjar jag med uppgifterna, gör allt i sträck och lämnar ett par minuter före deadlinen in dem. Oftast endast halft igenomlästa på grund av tidsbrist. Ändå har jag vid det här tillfället använt ganska många dagar till att bara tänka på att jag borde göra uppgifterna. Tala om tidshask.

Det mest komiska med det här ändå det, att oftast när jag till sist gör uppgifterna så märker jag att de är ju på riktigt helt intressanta. Med andra ord skulle jag kanske ha kunna börja göra dem lite tidigare, så att jag faktiskt hade haft tid att slutföra dem ordentligt och intressera mig ordentligt för ämnet, utan att måsta stressa. Trots att detta hänt otaliga gånger, så lär jag mig bara inte. Det är ett av mitt livs mysterier. Hur kan jag vara så här hårdskallig? Jag har till och med flera gånger som nyåraslöfte lovat mig själv att detta skall jag ta itu med. I år skall jag göra alla uppgifter i tid! Men nej, en månad, kanske två, och så är jag tillbaka i mina gamla vanor. Ja, vem vet, kanske jag nästa år gör det? Kanske jag nästa år klarar av att göra arbetena i tid? Men medan jag väntar på att det skall hända, så är det ju tur att man kan göra arbeten i sista minuten. Ja, kanske till och med  i sista sekunden. 

Tråkigt liv!

Jag har inte skrivit något i min blogg på länge och det finns en helt klar orsak till detta. Jag lever ett tråkigt liv!!! Den sista tiden har det varit allt för brott i min värld. Och då menar jag inte brottom på något bra sätt, utan arbete, arbete och kanske lite till arbete. Tack gode gud för att skolan i alla fall är slut nu för detta år.

För en tid sedan fick jag jobb på en klädbutik här i Oulu, med andra ord Vima. Lite som ett Stockmann för kläder. Problemet är baara att om någon är sjuk så är det jag som får vara inhoppare. Alltså är jag där hela tiden. Ja, typ hela tiden. Och för att jag jobbar med kvinnokläder (oih, min passion) så får jag ju inget roligt material att blogga om ens. För nu har ni ju märkt att en stor del av det jag bloggar om är män. Och helst idiotmän.

Nå, det finns en hel del som har hänt i mitt liv sedan jag senast uppdaterade något här. Kanske den största förändringen som skett i mitt liv är att jag nuförtiden har en pojkvän. Och bara för att vara på det klara med det här så måste jag meddela. Tyvärr får jag inte så där överdrivet mycket bloggmaterial av honom, för han är inte en idiot. Om någon av oss är en idiot så är det nog jag. Oftast i alla fall. Som idag. Jag lyckades låsa ut mig själv, altså glömde nycklarna inne när jag gick på jobb och måste ringa gårdskarlen för att komma in tillbaka i lägenheten. Sedan lyckades jag bränna min mat för att jag satt mig vid datorn medan jag lagade den (i och för sig inget nytt i det) och till sist så märkte jag att jag gått till butiken för att köpa tandkräm och kom tillbaka med allt möjligt annat men ingen tandkräm. Riktigt lyckat altså. Finfint!

Men tillbaka till min pojkvän och stackars honom emellanåt säger jag bara. Jag kan inte vara den enklaste människan att leva med så här i normala fall men vänta bara tills jag är stressad. Vadå, sprängningsfara på ben. Och stressigt har nog mitt liv varigt på siståne. Jag har senast städat min lägenhet för 6 veckor sedan. SEX VECKOR! Jösses och äckel! Man måste bana en väg för att komma in i lägenheten. Och det knastrar under fötterna när man går. Jag överväger att flytta in i hans lägenhet ända tills jag har tid att städa här på grund av rädsla för förgiftning av damm. Tänk bara hur bra han skulle ta det.

" Hej gulle, jag tycker vi skall flytta ihop för att jag vill inte städa min lägenhet."
Ja, det skulle vara originellt i alla fall om inte annat.
Om någon av er aldrig har lyckats va så här länge utan att städa så kan jag berätta en sak för er. När du har så stora dammrottor att dom skulle kunna leva i en bur och du överväger att ha dem som husdjur, då vet du att det är dags att städa eller flytta ut. Det är ungefär där min gräns i alla fall går.

Men det fina med att ha så brottom är att jag är så trött i slutet av veckan att jag inte orkar gå ut och festa, utan ligger i stället framför tv´n. Och då har jag ju så klart övertalat Samu (läs min pojkvän) att han vill göra det med och inte gå ut. Emellanåt en enklare emellanåt en svårare task. Så det fina men att vara hemma är att för första gången på säkert ett par år så har jag tid att se på tv-serier och jag har blivit helt fast vid How I met your mother aka. HIMYM. Jag har en ny idol: Barney! Om du aldrig har sett på den här serien och aldrig träffat Barney har du missat mycket, MYCKET! Han är fan... wait for it... ...tastisk. Aboslut! Men det var väll allt för den här gången. Inget småpickande på någon stackars ovetande idiot. Inte den här gången. Jag samlar material...  

Hur skulle det vara med lite mindre porr pojken?

Jag sitter i tåget på väg hem från Åbo, var jag varit och hälsat på mina vänner och min mor. Men jag bara måste berätta. Det här har inte ens hänt till mig, utan till en av mina bästa vänner, men jag fick lov att berätta storyn. En sådan här skräckstory för kvinnor så får då inte lämnas oberättad. Gud gud! Vilka DUNDERIDIOTER det finns här i världen. Ni vet inte heller! Och som de flesta av er som följt mig vet, så har jag en vana att lite så där halvt på skämt göra narr av Uleåborgs pojkurval. Men som ni säkert även har förstått, så är det ju endast för att det är där jag bor, så det är där jag stöter på de intressantaste fallen. (Snällt sagt) Men den här gången, nu har talangen riktigt funnits i Åbo! Och vilken talang eller snarare antitalang det riktigt är!

En av mina bästa vänner hade, som vi oftast är om vi befinner oss i Åbo, varit och festat på The Monkey. Där hade hon träffat på en bekant som hon då senare följt med hem. Och bara för att vara på den säkra sidan, så att inga missförtånd uppstår, hade hon altså träffat denna människa tidgare. Inget lättfotat snubbel här, eller kanske lite, men ingen en night stand. Nojoo, hon träffade som sagt honom och på grund av att han verkade trevlig och det gick bra för dem ihop, så följde hon med honom hem. Han verkade helt normal. Jag upprepar: Helt normal! Där börjar årets misttag numero uno. Ingen bra idé det.

När de kommer hem till honom så gor fortsättningen exakt så som det vanligtvis går. Det går altså lite hetare till och de flyttar sig till sovrummet. Men det är där allt normalt slutar. Det här är altså första gången hon har sex med den här gossen och efter en stund av fummel så kommenterar han rakt ut:

-     Vet du? Jag tycker vi skall ha analsex. ( WTF? Sådär tadaa, jag fick en snilleblixt. Eller så int)

Min kompis ser superförvånat på honom och svarar

      -     Vet du. Det tycker jag absolut inte.

      -     Varför inte?, frågar han och ser förvånad ut. Har du aldrig haft det? (Öhm, skärpning dude. Använd hjärnan)

      -     Nej, svarar min kompis och jag har inte heller tänkt ha det nu!

Pojken ser förvånad ut en stund, men fortsätter sedan som om inget hänt. Men efter en stund så börjar han igen disskutera. Vi det här laget är min kompis redan färdig att skrika av stördhet och alla har ju säkert redan märkt att han nu kanske bara skulle hålla munnen fast och koncentrera sig på det viktiga. Inte på att tala.

     -     Vet du? Du är ganska högljudd. Skulle du inte kunna vara lite tystare? (Altså har jag nu missat något, men jag trodde i alla fall att om någon stönar högt så brukar betydelsen vara positiv)

     -     Aaah, okej. Jag skall försöka vara lite tystare, svarar min vän. Och påpekar vi det här tillfället i berättelsen att hon faktiskt inte hade varit alls höljudd. Snarare tvärtom.

Nå, än så länge så fortsätter the action, bra eller dålig sådan och sedan sätter han plötsligt handen för munnen på henne. ( vad fan???)

     -     Du är allt för högljudd, kommenterar han och håller den där.

Min kompis blir förbannad och river av handen varefter han lägger en dyna över hennes huvud så att hon typ halvtäpps. Hon river såklart loss den och är vid det här tillfället redan rikigt halvrädd om vad han håller på med. Men idioten verkar på riktigt inte ens märka vad det riktigt var han gjorde, utan fortsätter bara som normalt igen. Efter att sexet var färdigt (Tack gode gud!!) så börjar pojken genast samla ihop min väns kläder och kommenterar:

     -     Sorry, jag skall supertidigt upp i morgon till armén så jag går nu och sova. Du får gå hem nu. ( Jaha, tackar och bockar, man fick vad man ville ha och sedan var det bra med det? SKITSTÖVEL!)

     -     OK, säger min vän och sticker iväg, ännu i halvshock.

Just när han stängt dörren efter henne märker hon att hon fick med sig sina kläder, men inte sin väska med nycklar, plånbok... Allt det viktiga. Och när hon knackar på dörren så svarar han inte. Vad i himmelsnamn kan han ha tänkt här? Han kan vell ärligt talat inte ha trott att hon tyckte det var så bra att hon ville ha en omgång nummer två? Först efter att hon dunkat och bankat i ungefär 15min så öppnar han dörren så att hon får sina saker och kan gå hem

Det värsta med hela historien, berättade min vän, var till och med det, att han verkade tro det han gjorde var på något sätt hett. Vadå hett? Jävligt skrämmande säger jag! Vi funderade en stund på saken och kom fram till endast en enda möjlig lösning på varför han skulle kunna tro det. Porr! Och vet ni, det är absolut inget fel på porr i allmänheten. Absolut inte, men motta med allt. I alla fall för honom skulle man nog kunna säga. ”Hur skulle det vara men lite mindre porr pojken?” Suck och stön för idioter. Rak kopiering från en porrfilm. Vilken bra idé altså!

Men tack gode gud, för att min vän inte fick några värre traumor av honom och kan redan skratta åt det hända. För det är klart att årets yberfejl är denna: Att gå hem med honom till att börja med. And it´s never happening again! För henne eller för någon av flickorna vi känner.

Vi har en ny vinnare!

Efter en lång, lång ,lång (evigheter lång känns det som) period, så är jag äntligen frisk, och tillbaka i vida världen. Eller ja, Oulus nattliv, inte för att det verkar ha hänt en så där överdrivet stor förändring.  Uleåborg är ännu Uleåborg, och finska juntgossar är ännu finska juntgossar. SUCK! Jag hade hoppats på ett under i den här frågan.  

Ett bra exempel på detta hände under skottsdagen, den sista februari altså.  Vi hade tidigare under dagen, med mina skolkamrater, haft en diskussion om de sämsta stickreplikerna och som tillägg till alla fantastiskheter som de traditionella: “Tog det sjukt när du föll från himlen.” och “Vad tur du har, du får följa med mig hem.”, hade vi ett par vinnare:

-          Oj, du har rött hår, röda läppar och röda naglar. Är du en het kvinna?

Och

-          Jag lovar dig, om du följer med mig hem, är jag inte med någon annan idag!

Som säkert alla av er vet, så är det en tradition bland finska människor, (kanske svenska med?) att på skottdagen får flickorna fråga vilken som helst gosse om de gifter sig med flickan och är svaret negativt, så måste gossen köpa ett kjoltyg åt flickan. Nå, jag var då som vanligt med mitt kompisgäng aka fem gossar och jag i Snooker, en sittbar i Uleåborg, när en man kommer fram till oss. Konversationen går ungefär så här:

-          Nemen, hur går det? (frågan riktad rakt till mig) Håller pojkarna reda på dig ordentligt? Nog har du vell fått dig ett par kjoltyger eller en ring redan idag? (Komist med tanke på att jag absolut inte vill gifta mig just nu och därför inte har en tanke på att fråga någon att gifta sig med mig) Är någon av dessa din pojkvän?

Tiotusen frågor i rad och en förväntansfull blick. Varför, oo varför kan inte flickor vara bara vänner med en grupp gossar. Varför antar alltid alla att jag måste vara någons flickvän?

-        Tack, det går bra. Jag är inte tillsammans med någon av dessa pojkar och nej, jag har inte bett någon att gifta sig med mig idag, svarar jag.

-          Nemen, om du vill råda bot på den saken kan jag nog hjälpa dig. Och en blink. (Va fan?!)

 

Men snälla du, menar han ärligt att jag skall vara så enormt desperat att gifta mig att jag skulle gifta mig med en villt främmande människa. Skärpning…

Jag ser lugnt på honom och svarar;

-           Ja tror jag klarar mig, medan gossarna skrattar brevid mig.

Nojoo, efter det här går han tur nog iväg och låter mig vara ifred. Men nej, inte slutligt, det skulle ju ha varit för bra, för efter ungefär två timmar kommer han tillbaka.

-          Nemen, jag har en överraskning åt dig. Jag skall visa dig ett trolleritrick.

Och så tar han fram en svart läderhandske. Alltså en sån där tumvante och börjar vända på den. Efter en stund av vändande och vridande, medan vi ser förundrat på varandra, visar han stolt upp den: Vanten ser ur som ett kvinligt könsorgan!!!

Nej Gode Gud! Det här tänkte han då att skulle imponera på oss. Att jag skulle ha svarat: "Nemen vilken jätte fin f****?"  Vi ser bara shockat på varandra och tur nog så förstår han vid detta tillfälle att ge sig iväg. Vad är han, fjorton? Nojoo, tur nog så var mina vänner lika shockade som jag och efter en stund började E gapskratta.

-          Vet du, ja tror du just hittade en ny vinnare för den dåligaste stickrepliken någonsin!

Och ja det måste jag medge. Vi har en ny vinnare! En överlägsen sådan!

Små grodorna, små grodorna...

Jag är en absolut mästare på grodor. Altså ordgrodor, sådana där saker man säger när man inte riktigt tänker efter vad det var man ville säga och lyckas tala snabbare än vad tankarna har gått, eller så andra vägen. Ofta händer det när man är lite på kaffe annars också, till exempel på grund av trötthet eller bara annars inte i så där överdrivet skarpt tillstånd. Sådant där som bara råkar bli sagt och sedan efteråt undrar man: ” hur kunde jag lyckas säga det där”?

Ja brukar då altså lyckas ganska ofta med att släppa ut såna där små och stora grodor. Bäst kanske jag lyckades i gymnasiet. Vi sitter hela gruppen i matematikklassen och vår matematiklärare går runt och föklarar och hjälper alla med uppgifterna. Jag stöter på något jag behöver hjälp med och då säger jag:

      -    Hej, Pappa! Kommer du o förklarar d här?

Jag kan berätta att det ställde till med ganska ordentlig kalabalik i klassen. Det bästa var kanske att han helt utan att röra en min svarade:

       -    Ja, min dotter.  

Riktigt, riktigt skickligt gjort var det. Jag fick höra om det ganska länge.

Men det är långt ifrån den enda gången jag lyckats med grodor. Mina kompisar får lugnt bli vana vid att bli kallade vid fel namn och min ex-pojkvän blev med tiden helt van vid att kallas vid min bästa tjejkompis namn. (tur nog tog han inte illa upp av det) Men det verkar som om det här med grodor kanske går i familjen, för min kära mor, hon är även ganska duktig på det här. Som bäst har hon lyckats gå igenom båda mina systrars, pappas, och båda våra katters namn förrän hon hittat vad det är jag heter. Man blir van vid att kallas allt möjligt i vår familj och det samma gäller för mammas systers familj. En av mina kusiner blir alltid flyförbannad när hon (altså mammas syster) lyckas kalla honom (en 23-årig gosse) vid min mammas namn. Han brukar alltid svara.

-          Jag hoppas kära du att vi inte liknar så mycket med henne att du blandrar oss, för nog skulle det vara hemskt om jag såg ut som en 50+ -årig kvinna.

Jag måste nog säga att jag ser hans oro. Jag vill inte heller liknas vid min far, en 55+ man eller vid våra katter (så hårig kan jag vell inte vara), inte för att dom är ändå ganska söta. Bättre så.

Men jag tror att det där med att släppa grodor ur munnen kan vara ett problem ganska många av oss som talar fort och mycket får tampas med. Jag bara hoppas att jag inte lyckas säga något allt för hemskt vid ett alltför kritiskt tillfälle någon gång. Att bli skrattad åt gör vell aldrig något, man måste kunna skratta åt sig själv, men jag vill inte i misstag göra någon arg. Endå skulle man ju tro att alla förstår att mistag händer oss alla, även oss ljudligaste, och kanske mest till oss. 

Hurra för filmindustrin!

Ni vet de där dagarna när man är lite så där halvförbannad på allting och inget och orkar inte riktigt göra något. Jag har en sådan dag nu. För att göra saken värre har jag haft feber i fyra dagar, som Tack Gode Gud, äntligen håller på och släpper, men trots det känns det som om någon försöker gnava igenom min skalle med sina käktänder. Ja, inte ens med huggtänderna, då skulle det vara över fort, utan dom platta gräständerna, dom vi har där bak i käken. Alltid när jag försöker vända på huvudet så biter de till. Men ja, för sådana här dagar och speciellt sådana här sjuka dagar så har jag en teknik. Man skall se på film. (Och jag vet att var och varannan människa gör samma sak i samma ställning) Anyway, så är det det jag gör. Helst skall man se på någon totalfjantig film, eller en sådan man sett på när man var liten. En av mina absoluta favoriter är: A princess diaries .Ja, man får skratta, det är ganska katastrofalt, men den får mig alltid på bra humör. Och senast för ett par dagar disskuterade jag med en av mina vänner och hon medgav att hon alltid i såna här stunder ser på Bring it on (Anna palaa). Så vilket är värre, go figure, ganska jämt spel om man frågar mig. Båda är katastrofala hemskheter. Och jag vet inte om jag täcks medge det, men jag lånade den av henne, så nu i min mörka stund kan jag se på den. Jackpott! 

Men det är kanske just det som är grejen men dessa filmer. Man vill inte se något nytt som kanske skulle vara bättre, kanske sämre. Utan man vill vara säker på att det blir bra till slut. Man vill vara säker på att de samma bra skämten kommer och att man kan glo på den söta gossen som spelar en liten sidoroll i filmen (och han är lika söt varenda gång). Det är liksom det som gör dessa filmer bra. De är bekanta och man vet att det blir bra till sist och ger en liten gnutta ljus i ens dag. Ganska naivt, men det fungerar. Helst skall man ännu äta lite choklad eller en glass medan man ser på filmen så att man blir på riktigt bra humör efter det. 

Nojoo, lite liknande funktion har söndags-krabbisfilmerna med. Skillanden mellan en krabbisfilm och en “gud vilken skit dag”film är att krabbisdagsfilmen skall oftast vara en ny film. En film man aldrig tidigare sett och helst även en mycket, mycket dålig en. Någonslags komedi, romantiskkomedi/drama, fungerar riktigt fint. Någon med en plott så självklar att man inte behöver fundera på vad som kommer att ske i slutet. Det är inte som om man har hjärnkapacitet till att tänka så där överdrivet långt på en krabbisdag. Krabbisfilmer skall man även se på med en grupp vänner, helst i lika hemsk bakfylla som man själv har, med massor av onyttig mat. Så fungerar det bäst. 

Men idag förrän jag han sätta på någondera av dessa hemskheter/fantastiskheter till filmer, så addade en vän det här klippet på facebook och jag blev bara på så, så bra humör. (faktiskt samma vän som lånade Bring it on till mig) Och det lönar sig att ta en stund för sig själv och se på det dät klippet. Det gör en så glad så glad. Ja, en av det bästa sorters lycka är ju andra människors lycka. Hjärnar lurar sig själv att det är ens egen lycka och på sätt och vis är det ju det. Jag är ju faktist lycklig, glad och nöjd. Jag är bara uttråkad. Det borde man väll medge.  Så jag tycker det här citatet förklarar saken ganska väl. “Sadness is a tantrum against what is.”

Så utan nå mera babblande. Checka klippet och bli lika glada som det gjorde mig. Hurra för filmer och för kortfilmer! De kan förändra ens dag, när man är för trött för att göra det själv.

Stenmänniskor

Ni vet människor som är som stenar. De talar inte, de har ingenting intressant att säga, de förändras inte, de svarar knappt och de är stabila. Nästan äckligt stabila. Ja stenmänniskor kallar jag dem. Man försöker diskutera med dem och svaren lyder, “joo”, “nej”,  “kanske” eller ännu bättre “mm”. Vadå mm? Mm-ja, eller mm-nej, eller mm-just det, eller mm- så är det. Vilket Mmm… Finns det något mera störande än att försöka föra en diskussion med en sådan människa? ”Mmm-mm” Och så är man tillbaka var man startade.

Nå den nästan lika hemska stenmänniskan är just den som kanske diskuterar, men är så stabil och oförändelig att man kan lika väl föra en diskussion med sig själv som med dem. Man vet redan vad de kommer att svara på sakerna. Sådana människor är ofta de som har vastnat vid en viss åsikt, ett visst tankesätt eller en viss religion (nu menar jag då en supersupertroende). Inget man säger kan förändra deras tankesätt eller synvinkel, för de lyssnar på riktigt inte ens på vad du säger. Orden går in genom det ena örat och ut genom det andra. Och så är man tillbaka var man startade.

Den tredje typen av stenmänniskan, är är den som aldrig förändras. Den har ett sätt att göra någonting som den sitter fast vid. Bergsfast vid altså. Till exempel att undvika alla slags minimala konflikter. Man kan inte föra en ordentlig diskussion om något med dem, för om man har en annan åsikt så blir de endera tysta eller så slutar de diskussionen och byter samtalsämne. Gode Gud Vad Jobbigt. Är inte meningen men en diskussion att man skall ha olika synvinklar på saker och föra fram sina egna tankar och därefter tillsammans komma till en någorlunda gemensam slutsats eller i alla fall förstå hur den andra tänker? Det är inget illa i olika tankesätt. Det är grunden till en diskussion.  Men nej, stenmänniskan avslutar briskt disskusionen och är sedan nöjd.  Och än en gång är man tillbaka var man startade.

Men stackars dessa människor, för, människor reagerar vid dem just som med stenar. Alla barn har en period då de gillar att leka med stenar, men sedan blir de uttråkade och ger upp. Just som man gör när man disskuterar med en stenmänniska. Man försöker en tid och sedan kommer man fram till att nej, det blir nog inte bättre. Bättre att bara sluta försöka.
Även emellanåt senare i vårt liv plockar vi upp någon speciellt vacker, eller intressant sten. Man snurrar på den en stund och så märker man. Ja, den är nog fin, men sten som sten och lägger den tillbaka. Ja, tyvärr är det även så med dessa människor. Man försöker en tid och sedan ger man upp. Utanpå vacker, intressant, eller speciellt. Det är endå en sten inombords. Och så är man tillbaka var man startade.

Mozzarellamaraton

Vet ni den där känslan när man går till butiken och ser ett erbjudande. Det kan vara vad som helst som verkar billigt och bra och man tänker “ ja men det där skall jag nog ha”. Nå, så var det just idag i butiken. Det var ett supererbjudande på mozzarellaost. Ni vet en sådan där mozzarellaklump i vatten. Fem stycken för 1 euro. Såklart jag köpte fem stycken. Nojoo, just då tänkte ja ju inte något mera på den saken, men nu när jag är hemma märker jag att det kan vara lite mycket mozzarella för en ensamboende. En boll innehöll 200g mozzarella, så nu har jag 1 kg mozarella. 1kg! Smart, riktigt smart. Vad i guds namn skall jag göra med all denna mozzarella? Ideér någon?

Och det är inte första gången jag har lyckats med något liknande. Jag får emellanåt t.ex. för mig att nu skall jag äta riktigt nyttigt och massor med frukt. Och då går jag och köper massor, massor med frukt. Ja, vad exakt är det riktigt för vits med det? Jag kommer nog inte att mystiskt fördubbla mitt ätande bara för att jag bestämt mig för att äta mera frukt, men trots det skall jag ha alla typer av frukt jag har för mig att innehåller mycket vitaminer( och det är ju typ alla). Helt tossigt altså.

Jag läste någonstans att det där med att få för sig att äta något man hört är nyttigt i överdrivna mängder är speciellt typiskt för dansare och speciellt balettdansare. Trots det har jag ganska svårt att tro att vi är de enda som gör så här. Nu måste vell alla människor få för sig något liknande emellanåt och sedan bara göra det, eller?

Nå, hur det nu än är, så sitter jag här med 1 kg mozzarellaost och funderar på fortsättningen. Mozzarellapasta, mozzarella ciabatta, mozzarella med basilika och tomat, mozzarella, mozzarella, mozzarella. Och för att bara göra det bättre har jag exakt 5 dagar på mig att äta det. Trots att det inte är så dyrt att bara lämna det som blir över,  så vill man ju inte göra det. Jag köpte det, så jag äter det. Man skall inte kasta bort mat i onödan. Så framför mig ligger det nu en mozzarellamaraton. Kanske mozzarella även kan passa med jogurt? Önska mig lycka till.

What a feeling!

Ni vet den där känslan när man är på topp. Man har just lyckats med något för en själv riktigt, riktigt bra. Ett prov, en dejt, en gymtimme… Ja den känslan har jag nu. Jag har just dragit min bästa balett timme någonsin. För endast två dagar sedan var jag övertygad om att det inte blir någonting av min timplan. Men timmars och timmars kämpande ledde till bra slutresultat. Oo denna glädje.

När den här våren började var jag även övertygad om att jag kommer att dö. Jag har lyckats roffa åt mig allt för mycket arbeten och skola. Under varje vecka har jag tre 13 timmars dagar och två normala 8 timmars dagar. Och så här skall det fortsätta hela våren. Ännu som extra till detta borde jag skriva min opinnäytetyö/gradu färdigt under våren. Suck, stön och stånk för gradun. Men kanske jag klarar det. I alla fall efter denna timme käns det som om jag kan klara av allt. Om någon frågar mig igen om en vecka så är det säkert en helt annan sång i flöjten. (Och jag vet att ordspråket inte går så där. Ja kunde bara inte komma på den riktiga versionen)

Men vet ni vad som är det mest underliga med denna lyckade timme? Jag drog den på engelska. Och helt ur hatten så att säga. Jag kom in på timmen och tog emot anmälningar, när en elev anmälde att hon endast talar engelska. Det var ju inte så där överdrivet mycket man kunde göra då, annat än att börja tala engelska. Och nog lyckades jag säga en mängd komiska saker under timmen, men det gör ju ingenting. Tvärtemot hjälpte det gruppen att slappna av på sin första timme. Fint är det när läraren komenterar. “ Try to lenghten your knee”. Riiight. Leg maybe? 

Anyhow, så gillades det. Flera kom och tacka för timmen efteråt och alla verkade glada. Kanske jag endå överlever. Och om inte, så har denna timme ändå räddat hela min vecka.

Me Tarzan, You Jane?

Ja berättade redan tidigare för er om vår lyckade utekväll med flickorna i november och om hur duktiga finska män är på att flirtta. Men vet ni vad. ÄVEN utländska men kan vara relativt fantastiska på att misslyckas. Vi har med flickorna under jullovet varit i Malaysien på Langkawi, för sol, hav och värme. Gud vilken fantastisk plats. (mer om det senare) Helt ljvuligt chill!

 Så, medan vi då en dag i början av resan sitter vid stranden och solar kommer en man fram till oss.

-          Hello girls!

-          Hello!, svarar vi

-          Where are you from?

-          Finland

-          You on vacation or travelling?

-          Just on vacation

Det här är den diskussion man alltid går igenom när man möter människor på Langkawi och det följs alltid med lite allmänt chit chat. Efter att ha hört honom babbla om hur fint langakawi är och hur fina vi är, medan han sliskigt nog, föröker titta ner i våra bikinin, så kommer det.

-          So you want to be my friends?

-          No, sorry. Were ok, svarar jag.  

Vi har vid det här laget redan märkt att han inte har riktigt allt hemma och tekniken att försöka ignorera honom fungerade inte ens. Han bara fortsatte tala.

-          We have enough friends, svarar Jenny.

-         Ouh, tycker han och fortsätter stå kvar brevid oss. 

Men ännu heller har det helt klart inte gått fram, för:

-          So, me man, you women. Wanna make friendly? Kommentaren var uppbackad me ett stort flirttigt leende. (vadå, Me Tarzan, You Jane?)

Du måste skämta! Efter helt klara signaler av att inte vara intresserade så kommer det där. Och fast vi alla typ skriker No! åt honom så fortsätter han bara förklara om hur hans lägenhet ligger nära till och hur vackra vi är. Just det ja.

Så jag har möjligtvis haft en liten, liten skiftning i mina tankar, mot att finska män kanske inte är så, så dåliga på att flirtta. För trots att de ofta är ganska käsi och o-charmerande, så förstår de ändå ett klart nej. Och vi måste ju alla medge att det är det viktigaste. Inget är mera störande än en klängapa, kanske i detta fall t.o.m. en klängig neandertalare.